Det var en gång en pojke som hette Tjalve, och han var astronaut. Han hade en hjälm som egentligen var en cykelhjälm, och en pannlampa och ett förstoringsglas och en anteckningsbok där det stod LOGGBOK på framsidan med stora bokstäver.
Och i kväll skulle han ut på en okänd planet.
”Är du redo, kapten?” frågade pappa. Han hade också pannlampa på sig.
”Redo”, sa Tjalve.
De öppnade altandörren. Ute var det mörkt. Det var september, och luften var sval och luktade blött gräs.
”Vi har landat”, sa pappa. ”Planeten heter Trädgården. Ingen människa har varit här på natten.”
Det var inte riktigt sant. Men på natten såg den ut som en helt annan planet. Träden var svarta. Gräset var grått. Och de små ljuden som kom från alla håll var ljud som Tjalve aldrig hörde på dagen.
”Regel nummer ett”, sa pappa. ”Vi håller ihop. Regel nummer två: vi tittar, men vi tar inte med oss något hem. Rymdvarelser ska stanna på sin egen planet.”
De gick långsamt ut över gräset med lamporna nere vid marken.
Den första rymdvarelsen hittade de vid altanen. Den var lång och blank och hade två små horn framtill, och den rörde sig väldigt, väldigt långsamt över en stenplatta. Bakom sig lämnade den en silverrand.
”En snigelvarelse”, viskade Tjalve. Han tittade på den genom förstoringsglaset. Hornen drogs in när han kom för nära. Sedan kom de långsamt ut igen.
Han skrev det i loggboken. Varelse nummer 1. Slemmig. Har horn. Långsam.
Nästa rymdvarelse fanns under en blomkruka. Pappa lyfte den försiktigt. Där fanns tio små grå varelser med många ben, som började springa åt alla håll. En av dem rullade ihop sig till en kula.
”Gråsuggor”, sa pappa. ”De tycker om det mörka och fuktiga. Vi ställer tillbaka krukan.”
Varelse nummer 2. Rustning. Kan bli en kula.
De hittade en varelse med åtta ben som satt mitt i ett nät mellan två grenar och glittrade i ljuset. De hittade en varelse som var grön och hoppade när ljuset träffade den. De hittade en varelse som var så liten att den nästan inte fanns, och som kröp upp för ett grässtrå och flög iväg.
Och sedan, nere vid komposten, hittade de den största varelsen av alla.
Den satt alldeles stilla. Den var brun och vårtig och tjock, och den hade två stora gyllene ögon som tittade rakt in i Tjalves lampa.
”En padda”, viskade pappa. ”Det är planetens kung.”
Paddan blinkade. Sedan tog den ett långsamt steg. Och ett till. Och sedan försvann den in under rabarberbladen.
Tjalve skrev länge i loggboken. Varelse nummer 6. Kungen. Gyllene ögon. Går i stället för att hoppa.
Till sist släckte de lamporna. De stod alldeles stilla i mörkret på planeten Trädgården och lyssnade. Det var något som prasslade. Något som kvittrade. Långt borta något som hoade.
”Planeten är utforskad”, sa pappa. ”Vi flyger hem till basen.”
Om du går ut i trädgården med en vuxen och en ficklampa en kväll, du, så titta under blomkrukorna. Men i natt sitter paddan under rabarberbladen med sina gyllene ögon och vaktar planeten Trädgården. God natt.
