Det var en gång en flicka som hette Kajsa, och hon var på en planet som ingen annan kände till. Det var i alla fall det hon lekte.
Egentligen var hon i sommarstugan. Den låg vid Kattegatt på västkusten, bakom sanddynerna, och det var i slutet av augusti. Kvällarna hade blivit mörka igen, och den kvällen då det hände var det alldeles vindstilla. Havet låg blankt som en spegel.
Mamma hade sagt att de skulle gå ner till stranden när det hade blivit riktigt mörkt.
”Varför då?” frågade Kajsa.
”För att jag tror att havet vill visa dig något”, sa mamma.
Så klockan tio, i stället för att gå och lägga sig, drog Kajsa på sig en tröja över pyjamasen och tog på sig sina gummistövlar. Mamma tog ficklampan. Och de gick ner genom dynerna, längs den smala stigen mellan strandrågen.
Stranden var svart. Havet var svart. Himlen var lite mindre svart, och där fanns stjärnor.
”Släck lampan”, sa mamma.
Hon släckte den. Det blev ännu mörkare.
”Vi går bara ut till knäna”, sa mamma. ”Och du håller mig i handen hela tiden.”
De gick ut i vattnet. Det var fortfarande ljummet efter sommaren. Det skvalpade runt Kajsas gummistövlar.
”Rör vid vattnet”, sa mamma. ”Svep handen genom det.”
Kajsa böjde sig ner och svepte.
Och vattnet lyste.
Det var blått. Ett lysande blått sken som följde hennes hand genom vattnet, som om hon hade ritat med en stjärna. Sedan blev det mörkt igen.
Kajsa stod som fastfrusen.
Hon svepte igen. Glimt. Blått ljus, i en båge genom vattnet. Hon sparkade med stöveln. Det kom ett moln av små blå gnistor runt hennes fot. Hon slog med båda händerna i vattenytan. Det stänkte upp lysande droppar som föll ner som små stjärnfall.
”Vad är det?” ropade hon.
”Det är mareld”, sa mamma. Hon hade också satt sig på huk och plaskade med händerna. ”Det är pyttesmå levande varelser. En sorts plankton. Så små att man inte kan se dem. Det finns miljoner av dem i vattnet i slutet av sommaren, när havet är varmt. Och när man rör vid dem lyser de. Bara ett ögonblick.”
”Varför då?”
”Det vet man inte riktigt. Kanske för att skrämma dem som vill äta upp dem.”
Kajsa tittade ner i det svarta vattnet. Hon föreställde sig miljoner små varelser som alla låg och väntade på att någon skulle röra vid dem.
”Vi är på en annan planet”, viskade hon. ”En planet där havet glittrar.”
”Det kan mycket väl vara så”, sa mamma.
En liten våg kom in och bröt mot stranden. Hela vågkanten lyste upp. Ett långt blått streck som sprang längs strandkanten och försvann.
De stannade länge. Kajsa skrev sitt namn i vattnet med en pinne, och varje bokstav lyste en kort stund. Mamma skrev ett hjärta. Kajsa ritade en stjärna. Den lyste också.
Till slut var hennes händer kalla, och hon gäspade.
De gick tillbaka genom dynerna. Kajsa tittade bakåt hela vägen. Havet låg svart igen. Man kunde inte alls se att det kunde lysa.
Hemma i stugan torkade mamma hennes händer med en handduk. Det satt fortfarande några sandkorn kvar mellan fingrarna.
Havet vid Kattegatt ligger blankt och mörkt i natt. Det lyser inte när ingen rör vid det. Men miljoner små varelser svävar där ute och väntar på nästa som sveper handen genom vattnet. God natt.
