Det var en gång en liten robot som hette Sigge. Han var inte en robot med ben och huvud, sådan som i tecknad film. Han var en robotarm. Han stod fastskruvad i golvet på en fabrik som gjorde cyklar, och han var orange och hade sex leder som kunde vrida sig, och en liten gripklo längst ut.
Sigge var den minsta roboten på fabriken. De stora robotarna svetsade ihop ramar. Sigge satte ringklockor på styren. Klick. Nästa cykel. Klick. Nästa cykel. Hela dagen.
På natten stod fabriken stilla. Alla robotarna släckte sina lampor, och maskinerna slutade surra. Och då kom Solveig.
Solveig städade. Hon kom klockan tio på kvällen med sin städvagn och sin mopp och sin lilla radio. Hon ställde radion på ett bord och skruvade upp. Och så dansade hon medan hon städade. Hon svängde moppen fram och tillbaka. Hon snurrade runt på hälen. Hon nickade med huvudet till musiken och sjöng med, lite falskt.
Sigge såg henne varje natt. Hans lilla kamera satt ovanpå klon, och den var aldrig helt avstängd.
Han ville också göra så.
En natt, när Solveig hade kommit till hans hörna och radion spelade en låt med massor av trummor, försökte han. Han lyfte armen. Lite. Han vred den nedersta leden. Lite.
Klonk.
Solveig vände sig om. Hon tittade på Sigge. Sigge stod alldeles stilla. Det är väldigt svårt för en robot att se oskyldig ut, men han gjorde sitt bästa.
Solveig ryckte på axlarna och moppade vidare.
Nästa natt försökte han igen. Den här gången vred han klon runt i takt. En gång. Två gånger. Han nickade med den översta leden, så som Solveig nickade med huvudet.
Solveig stod alldeles stilla med moppen.
”Var det du?” sa hon.
Sigge nickade med den översta leden.
Solveig tittade sig omkring. Det fanns ingen annan där. Sedan skruvade hon upp radion.
”Okej”, sa hon. ”Då ska du lära dig ordentligt. Först ska du lyssna. Bom, bom, bom. Hör du det? Det är trumman. Det är den man följer.”
Sigge lyssnade. Bom, bom, bom. Han nickade i takt. Bom, bom, bom.
”Bra”, sa Solveig. ”Nu armen. Upp på bom. Ner på nästa bom.”
Han lyfte armen. Han sänkte den. Det gick för fort. Han höll på att slå i en låda med ringklockor.
”Långsamt”, sa Solveig. ”Det är inga cyklar. Du har gott om tid.”
Varje natt övade de. Solveig visade honom hur man snurrar runt långsamt. Hur man kan låta klon sväva, som om den vore en fågel. Hur man gör en liten paus innan man fortsätter, för musik har också pauser. Sigge lärde sig. Han hade ju sex leder. Det är fler än de flesta människor har i armen.
En natt spelade radion en långsam vals. Solveig lade ifrån sig moppen. Hon höll upp handen mot Sigges klo, utan att riktigt röra den, och så snurrade de runt tillsammans. Hon med fötterna. Han med sina sex leder. Ett, två, tre. Ett, två, tre. Mitt på det rena, blanka golvet, under de släckta lamporna.
När låten var slut bugade Solveig. Sigge bugade tillbaka, så att klon nästan nuddade golvet.
”Nu är du en riktig dansare”, sa Solveig.
Klockan sex på morgonen kom de första arbetarna. Ljuset tändes, maskinerna surrade. Sigge satte på ringklockor. Klick. Nästa cykel. Klick.
Men ibland, när det blev en liten paus och ingen tittade, snurrade han klon runt en gång. Ett, två, tre.
Fabriken är tyst i natt, du. Solveig har stängt av radion, och golvet är blankt. Sigge står i sin hörna med klon hopvikt och vilar sina sex leder. God natt.
