Det var en gång en flicka som hette Esther. Hon var sex år, hade ett dockskåp med tre våningar och en riktig liten lampa som gick att tända, och hon hade en katt som hette Peppar, som alltid låg och sov på elementet.
En kväll när Esther skulle lägga sig hörde hon ett ljud från dockskåpet. Ett litet pys. Som när man släpper ut luft ur en ballong.
Hon tittade in genom fönstret på översta våningen.
Mitt i dockskåpets sovrum stod ett rymdskepp. Det var runt och silverfärgat och inte större än ett suddgummi. Det kom lite rök ur ena hörnet. Och bredvid det stod en liten grön man, inte större än hennes tumme, och kliade sig i huvudet.
Han hade fyra armar och tre ögon och en antenn som böjde sig när han tänkte.
”Hallå”, sa Esther väldigt tyst, för hon var rädd att blåsa omkull honom.
Den lilla mannen fick syn på henne och hoppade så högt att han landade i docksängen.
”Förlåt”, sa Esther. ”Jag gör dig inte illa. Är du okej?”
Han kravlade upp ur sängen och rättade till antennen. ”Bix”, sa han och pekade på sig själv med alla fyra armarna på en gång. Sedan pekade han på rymdskeppet och gjorde ett ljud: ”Prrrt. Pys.”
”Har det gått sönder?” frågade Esther.
Bix nickade ivrigt.
Hon tittade närmare på rymdskeppet. Precis där röken kom ut fanns ett litet hål, och ur hålet stack en tunn, avbruten pinne.
”Du behöver en reservdel”, sa Esther. Hon såg sig omkring i sitt rum. ”Vänta.”
I sin sykorg hittade hon en knappnål. I sin skrivbordslåda hittade hon en bit silverpapper från en chokladkaka. Hon bar alltihop till dockskåpet och lade det försiktigt bredvid Bix.
Bix tittade på knappnålen. Sedan på henne. Sedan log han, så att alla tre ögonen blev till små halvmånar.
Medan han arbetade höll Esther vakt.
För Peppar hade vaknat.
Katten stod på elementet och sträckte på sig. Sedan fick hon syn på dockskåpet. Hennes ögon blev stora och svarta. Svansen började vifta.
”Nej, Peppar”, sa Esther och satte sig precis framför dockskåpet. ”Inte i kväll.”
Peppar hoppade ner och smög närmare. Esther tog sin nalle och lade den framför dockskåpets dörr, som en mur. Peppar nosade på nallen. Sedan försökte hon gå runt.
Esther tog upp Peppar i famnen. Katten vred sig. Hon bar ut henne i hallen och stängde dörren. Bakom dörren sa Peppar ”mrrrjau” på ett väldigt förnärmat sätt.
När Esther kom tillbaka var Bix klar. Knappnålen satt i hålet. Silverpapperet var vikt runt den som en liten mössa. Han satte sig i rymdskeppet, och det surrade.
Sedan tittade han upp på henne och pekade ut genom fönstret.
Esther gick fram och öppnade det. Den svala kvällsluften kom in. Över hustaken lyste stjärnorna, många fler än hon brukade lägga märke till.
Rymdskeppet lyfte från dockskåpet med ett litet pys. Det svävade runt lampan en gång, precis som en fluga. Sedan stannade det framför Esthers näsa. Hon kunde se Bix bakom den lilla rutan. Han vinkade med alla fyra armarna.
Sedan susade det ut genom fönstret och upp, upp, upp, tills det blev en stjärna bland alla de andra, och sedan kunde hon inte se det längre.
Esther stängde fönstret och släppte in Peppar igen. Katten gick direkt fram till dockskåpet och nosade. Där fanns ingenting. Bara en liten brun fläck på golvet i sovrummet, där rymdskeppet hade stått.
Esther lade sig i sängen och tittade ut genom fönstret. En av stjärnorna blinkade. Kanske var det bara en stjärna. Kanske inte.
Peppar hoppade upp i sängen och lade sig på hennes fötter. Hon spann.
Undrar om det flyger ett litet silverfärgat rymdskepp med en knappnål i sidan någonstans där ute i natt? Om du ser en stjärna blinka två gånger, du, så är det kanske Bix som säger tack. God natt.
