Det var en gång en astronaut som hette Margit, och hon bodde på ett stjärnskepp. Det var inte ett stjärnskepp från en film. Det var den internationella rymdstationen, ett stort skepp av metall och solpaneler som flyger runt Jorden fyrahundra kilometer upp, nästan åtta kilometer i sekunden.
Hon hade en liten pojke här nere som hette Teo. Han var Margits systerson. Han kallade rymdstationen för Stjärnskeppet, för när den flög över Sverige på kvällen såg den ut som en klar vit stjärna som gled över himlen utan att blinka.
En dag skulle Margit ut på rymdpromenad. Hon skulle byta en del på utsidan av rymdstationen. Hon tog på sig sin stora vita rymddräkt. Hon fick hjälp av en kollega att stänga alla blixtlås och spännen. Sedan gick hon ut genom luftslussen.
Med sig hade hon en verktygsväska. I väskan låg skruvmejslar, en liten lampa, en tub fett och en särskild skiftnyckel som astronauterna kallade galaxnyckeln. Den passade till de stora bultarna på utsidan av stationen, och den var den enda i sitt slag ombord.
Margit arbetade länge. Hon var fastspänd med två säkerhetslinor, så att hon aldrig kunde sväva bort. Det var den viktigaste regeln där ute. Alltid två linor. Aldrig mindre än en.
Men väskan var inte ordentligt fastspänd.
Margit vred sig för att nå en bult. Hennes armbåge träffade väskan. Och väskan gled. Den drev långsamt bort från stationen, alldeles tyst, och snurrade runt sig själv.
Margit sträckte sig efter den. Den var för långt bort. Den drev längre. Och sedan var den borta ute i mörkret.
”Galaxnyckeln har försvunnit”, sa hon i radion.
”Det är okej”, sa de på Jorden. ”Det viktigaste är att du är säker. Du kan använda den andra nyckeln.”
Hon använde den andra nyckeln. Det tog lite längre tid. Men hon blev klar.
Den kvällen skrev hon till Teo.
”Jag tappade min verktygsväska”, skrev hon. ”Den flyger runt Jorden nu, precis som vi. Lite framför stationen. Om du har en kikare kanske du kan se den.”
Teo hade en kikare. Hans mamma tog reda på när rymdstationen skulle flyga över Sverige. Det var torsdag klockan 20.14.
På torsdagskvällen stod de i trädgården. Himlen var klar.
”Där!” sa mamma.
En liten bit framför den lysande rymdstationen gled ett pyttelitet, svagt ljus över himlen. Teo höll kikaren med båda händerna. Han kunde nätt och jämnt se det. En liten ljus prick.
”Det är galaxnyckeln”, viskade han.
Väskan flög runt Jorden i flera månader. Den kom lite lägre varje gång. Och en dag kom den så långt ner att den nådde luften runt Jorden och brann upp i en liten, snabb ljusblixt. Ett stjärnfall. Kanske var det någon som såg det. Kanske hände det långt ute över havet, där ingen tittade.
Margit fick en ny galaxnyckel med nästa fraktskepp. Den låg i en ny väska, med en extra lina.
Margit sover i sin sovsäck, fastspänd vid väggen så att hon inte flyter omkring, och hennes nya verktygsväska är fastspänd två gånger. En klar kväll kan du kanske själv se Stjärnskeppet glida förbi. God natt, du.
