Det var en gång en pojke som hette Elmer. Han var sju år, han ville bli astronaut, och varje sommarlov bodde han en vecka hos sin morfar, som hade en hemlig månbas.
Månbasen var ett gammalt skjul längst bort i trädgården. Utifrån såg det ut som ett vanligt skjul, med tjärpapp på taket och en rostig kratta lutad mot väggen. Men därinne fanns ett skrivbord med kartor över månen, en ficklampa med rött glas, så att man inte blev bländad i mörkret, och ett teleskop som pekade upp genom en lucka i taket.
”Bara för astronauter”, sa morfar och knackade tre gånger på dörren innan de gick in. ”Det är koden.”
Första kvällen var det mulet. Andra kvällen regnade det. Elmer började bli otålig.
Tredje kvällen var himlen klar.
Morfar öppnade luckan i taket med ett gnissel. Han vred på teleskopet. Sedan skruvade han lite på det och klev åt sidan.
”Astronaut Elmer. Ert uppdrag väntar.”
Elmer satte ögat mot teleskopet.
Han hade sett månen tusen gånger. Rund och vit och platt, som en tallrik. Men det här var ingen tallrik. Det var en värld. Grå och vit och ljusgul. Full av hål. Stora runda kratrar med skarpa kanter, och små kratrar inne i de stora. Berg som kastade långa svarta skuggor. Stora mörka slätter, släta som is.
”De mörka fläckarna kallas hav”, sa morfar. ”Men det finns inget vatten i dem. Folk trodde det bara en gång i tiden.”
”Vad heter de?”
Morfar tog fram kartan och lyste på den med den röda ficklampan. ”Det stora mörka där, till vänster. Det är Stormarnas ocean. Och det mindre, runda, till höger om mitten. Det är Lugnets hav.”
”Lugnets hav”, upprepade Elmer.
”Det var där de första människorna landade”, sa morfar. ”För många år sedan. Innan jag var gift med mormor. Jag såg det på tv som pojke, i svartvitt, och jag satt alldeles framme vid skärmen.”
Elmer tittade länge på det mörka, runda havet. Han kunde inte se någon raket. Den var alldeles för liten. Men han visste att den fanns där. Någonstans på det grå dammet stod den nedre halvan av landstigningsfarkosten fortfarande kvar och väntade.
”Kan man se den?”
”Inte med det här”, sa morfar. ”Den är alldeles för liten. Men den finns där.”
De satt i månbasen länge. Morfar visade honom en krater som såg ut som en kopp. Elmer hittade en som såg ut som en hund, och morfar sa att han inte kunde se den, men att det nog var en väldigt liten hund. De ritade månen i anteckningsboken med blyerts, så gott de kunde.
Till slut började Elmer gäspa.
”Uppdraget avslutat”, sa morfar och stängde luckan. ”Astronauten ska i säng.”
De gick upp genom trädgården i mörkret. Gräset var blött av dagg. Elmer tittade upp. Utan teleskop var månen åter bara rund och vit. Men nu visste han vad som fanns på den.
Han sov på soffan i morfars vardagsrum med anteckningsboken under kudden. På sista sidan hade han skrivit med stora bokstäver: LUGNETS HAV. DÄR HAR JAG VARIT. NÄSTAN.
Om månen syns i natt, så titta upp och leta efter den mörka, runda fläcken lite till höger om mitten. Det är Lugnets hav. Det är alldeles tyst där uppe nu, och här hos dig får det också gärna bli tyst. God natt.
