Det var en gång en liten robot som hette Rollo. Han var rund som en tekanna, han hade två armar med skruvmejslar längst ut, och när han var glad blinkade en grön lampa högst upp på hans huvud. Blink. Blink.
Rollo bodde på en liten planet långt ute i rymden, där himlen på natten var så full av stjärnor att den nästan var ljus. Han hade en trädgård där han odlade metallblommor, och ett skjul där han lagade allt som hade gått sönder. Brödrostar. Rymdcyklar. En gammal radio som bara kunde spela en enda sång.
Men bakom den stora månklippan stod något som han aldrig hade lagat.
En raket.
Den var gammal och rostig och täckt av ett tjockt lager stjärnstoft. Den ena fenan hängde snett. Och fönstret fram var så smutsigt att man inte kunde se in.
Rollo gick fram och knackade på den. Bong, sa raketen. Som en kyrkklocka som hade vaknat.
Den dagen började Rollo arbeta.
På morgnarna skruvade han. Skruv, skruv, klick. På eftermiddagarna hamrade han. Bank, bank, bank. På kvällarna putsade han, i långa runda cirklar, tills armarna surrade av trötthet. Han arbetade i tre veckor och två dagar. Hans gröna lampa blinkade hela tiden.
Till slut glänste raketen som en ny sked.
Rollo hade också byggt ett rum längst bak i raketen, och där ställde han något väldigt viktigt: en hylla med glasburkar. I varje burk hade han samlat lite stjärnljus. Han hade fångat det på nätterna i trädgården, när stjärnfallen föll, och stängt in det under locket. En burk med rött ljus. En med blått. En med gult, som var hans favorit. Tolv burkar sammanlagt. Det var det finaste han ägde.
”Om jag hittar ett ställe som är vackrare än hemma”, sa han till raketen, ”så kan jag ta med mig lite hemma dit.”
Sedan tryckte han på den stora röda knappen.
Raketen skakade. Den brummade. Den hostade ut ett litet moln av gammalt damm. Och sedan, VRRROOOM, sköt den iväg upp bland stjärnorna.
Rollo flög förbi en planet med ringar av is som klirrade när man flög nära. Han flög förbi en komet med en lång glittrande svans, och han vinkade till den, och kometen vinkade tillbaka med svansen. Han såg ett moln av rymdvalar som simmade långsamt genom mörkret och sjöng djupa sånger som han kunde känna i sina skruvar.
Sedan fick han syn på den grå planeten.
Den var liten, och den var helt täckt av tjocka grå moln. Det kom inget ljus ut ur den. Inga stjärnor lyste ner på den. Den såg ut som om den hade glömt hur man är glad.
Rollo landade försiktigt. Bump.
Runt raketen kom en flock små varelser fram. De var grå som molnen, runda som potatisar, och deras ögon var stora och blanka. De sa ingenting. De stod bara och tittade på hans blinkande gröna lampa, som om de aldrig hade sett något lysa förut.
”Hej”, sa Rollo. ”Varför är det så mörkt här?”
Den minsta varelsen klev fram. ”Molnen kom”, sa den med tunn röst. ”För länge sedan. Mormor säger att det fanns stjärnor en gång. Men jag har aldrig sett några.”
Rollo tittade upp. Molnen var tjocka som täcken. Hans raket kunde inte blåsa bort dem. Hans skruvmejslar kunde inte skruva upp dem.
Han tittade på sin hylla med de tolv burkarna.
Han tänkte på sin trädgård därhemma. På alla nätter då han hade suttit och väntat på att ett stjärnfall skulle falla tillräckligt nära. På den gula burken.
Sedan tog han ner den röda burken och skruvade av locket.
Ljuset vällde ut. Det steg upp i luften som en liten varm ballong och blev hängande över dem, och de grå varelserna flämtade. Sedan tog han den blå. Sedan den gröna. En efter en öppnade han burkarna, och ljuset steg upp och lade sig under molnen som en hel liten stjärnhimmel, så lågt att man nästan kunde röra vid den.
Till slut var det bara den gula burken kvar.
Rollo höll den länge. Sedan gav han den till den minsta varelsen.
”Den här är till dig”, sa han. ”Den ska du öppna när du behöver den.”
Den minsta varelsen höll burken tätt intill sig. Det gula ljuset sken på dess ansikte. Och något konstigt hände. Där ljuset träffade var den inte grå längre. Den var mjukt rosa, som insidan av ett musselskal.
Rollo stannade där i tre dagar. Han lärde varelserna att göra burkar och visade dem hur man fångade ljus när stjärnfallen föll genom ett hål i molnen. Och hålet blev lite större för varje dag, för varelserna började sjunga. Moln tycker nämligen inte om sång.
Sedan flög han hem.
Hyllan i raketen var tom. Men när Rollo landade bakom månklippan var det natt, och himlen över hans trädgård var full av stjärnor, så som den alltid hade varit. Han satte sig på bänken i trädgården med en tom burk i knät och väntade på det första stjärnfallet.
Det kom. Det var gult.
Blink, sa lampan på hans huvud. Blink. Blink.
Och sedan, långsamt, gick den över i sparläge, och Rollo sov.
Titta ut genom fönstret innan du blundar, du. Om du ser ett litet gult ljus är det kanske en burk som just har öppnats långt ute i rymden. God natt, lilla stjärnskådare.
