Det var en gång en pojke som hette Hjalte, och han förde loggbok. Det var en liten blå anteckningsbok med ett rymdskepp på framsidan, och i den skrev han allt som hände. Som en riktig kapten.
Loggbok. Tisdag kväll. Klockan är sju minuter över åtta. Jag skulle ha sovit för sju minuter sedan.
Han hade precis skrivit det när något knackade på rutan. Utanför fönstret svävade en liten komet. Den var rund och vit och så luftig att den liknade ett dun från en kudde, och den hade en lång svans av silverdamm som den viftade med.
”Jag heter Fjun”, sa kometen. ”Jag behöver en kapten. Har du tid med en expedition?”
Hjalte tittade på klockan. Sedan tittade han på loggboken.
”Hur lång tid tar den?”
”Du är hemma innan din mamma kommer för att säga god natt”, sa Fjun. ”Det lovar jag. Kometer håller alltid sina löften. Vi kommer ju tillbaka varenda år.”
Loggbok. Klockan är åtta minuter över åtta. Jag har tagit på mig hjälm. Och tofflor.
Rymdskeppet var inte större än en dockvagn utifrån. Men inuti fanns en ratt, en massa knappar och en liten kudde till Fjun. De lyfte utan ett ljud. Taket blev en fyrkant. Staden blev ljus. Jorden blev en blå glaskula.
Loggbok. Vi har passerat månen. Den luktar inte ost. Den luktar ingenting alls.
”Vart ska vi?” frågade Hjalte.
”Till den hemliga asteroiden”, sa Fjun. ”Den som ingen har på sina kartor. Den har kristaller. Om man rör vid en av dem och önskar sig något, så händer det.”
De hittade den bakom ett moln av is. Den var inte stor, bara som en gympasal, men den var täckt av kristaller som lyste lila och ljusblått och surrade alldeles svagt, som ett kylskåp på natten.
Hjalte gick ut. Det var svårt att gå. Han hoppade mer än han gick.
Han lade handen på den största kristallen. Den var sval.
Han tänkte på en riktig raket. Han tänkte på en hund. Han tänkte på att slippa bada en hel månad.
Sedan tittade han ner på jorden, långt där nere. Han tänkte på alla fönster som var tända där nere just nu. Alla barn som låg och inte kunde somna. Precis som han själv ibland.
”Jag önskar”, sa han, ”att alla barn som inte kan sova i kväll får ett stjärnfall att titta på.”
Kristallen surrade högre. Sedan sa den ett litet knäpp. Och från asteroiden lossnade hundra, nej tusen, små gnistor av lila och blått, som drev ut i rymden och ner mot jorden. En till varje fönster.
Fjun viftade så mycket med svansen att det kom silverdamm i Hjaltes hjälm.
Loggbok. Önskningen är skickad. Jag önskade inget till mig själv. Jag är lite ledsen för hundens skull.
”Du har en expedition”, sa Fjun. ”Det är bättre än en hund. I alla fall i kväll.”
De flög hem. Hjalte hann precis ta av sig hjälmen innan dörren öppnades. Mamma satte sig på sängkanten.
”Titta”, sa hon och pekade ut genom fönstret. ”Ett stjärnfall.”
Det var lila.
Loggbok. Sista raden. Klockan är nio. Kaptenen sover nu.
Loggboken är stängd för i dag, du. Och om du såg ett lila stjärnfall i kväll, så var det Hjaltes önskning som hittade ända fram till ditt fönster. Sov gott och god natt.