Det var en gång en pojke som hette Rune, och alla kallade honom Robot-Rune. Det var inte för att han var en robot. Det var för att han alltid byggde saker. Han byggde av lego och papp och tejp och allt han kunde hitta, och han hade en låda under sängen där det stod UPPFINNINGAR på locket.
Rune hade ett problem. Varje kväll, när han låg i sängen och hade läst, måste han upp igen för att släcka taklampan. Strömbrytaren satt vid dörren. Det var långt bort. Och golvet var kallt.
”Jag ska uppfinna en maskin”, sa han till sin mamma. ”En som släcker lampan medan jag ligger ner.”
”Bra”, sa mamma. ”Men inga sladdar och inga eluttag. Bara saker som kan ramla, rulla och dra.”
Det var en bra regel. Rune tyckte om den. Så det blev en kedjereaktion.
Han satte igång på lördagsmorgonen. Först drog han ett långt snöre från sängen, över golvet, uppför väggen och över strömbrytaren. Han knöt fast det i en liten skål av papp som hängde precis under strömbrytaren.
Sedan behövdes det något i skålen som var tillräckligt tungt för att dra ner den. Han valde en stor glaskula.
Kulan skulle rulla ner i skålen längs en bana. Han byggde banan av toarullar som han hade skurit itu på längden, och tejpade upp dem längs bokhyllan, så att de gick i sicksack nedåt.
Kulan skulle sättas igång av en dominobricka. Och dominobrickan skulle välta av en rad dominobrickor som började precis vid sängen.
Så när han låg i sängen behövde han bara sträcka ut handen och knuffa på den första brickan.
Försök nummer ett: Den första brickan välte. Alla brickorna välte. Den sista knuffade på kulan. Kulan rullade nerför banan. Och sedan rullade den ut över kanten vid den andra kurvan och in under bokhyllan.
Försök nummer två: Kulan kom igenom banan. Den landade i skålen. Skålen åkte ner. Snöret spändes. Och sedan gled snöret av strömbrytaren.
Försök nummer tre: Brickorna stannade halvvägs, för det låg en strumpa på golvet.
Försök nummer fyra: Katten.
Försök nummer fem: Kulan var för lätt. Han provade med två. De krockade och flög åt varsitt håll.
Försök nummer sex: Snöret var för långt. Skålen åkte ner, men den drog inte tillräckligt hårt. Lampan blinkade. Den släcktes inte.
Rune satt på golvet och tittade på alltihop. Han var trött på det. Han hade lust att sparka på brickorna. Det gjorde han inte. Han gick ut och åt en smörgås i stället.
Sedan kom han tillbaka. Han gjorde snöret lite kortare. Han tejpade en liten kant på den andra kurvan. Han satte dit två dominobrickor extra. Han stängde dörren, så att katten inte kunde komma in.
Den kvällen, när han hade fått på sig pyjamasen och borstat tänderna och läst, ropade han på mamma och pappa. De stod i dörren.
”Försök nummer sju”, sa Rune.
Han sträckte ut handen och knuffade på den första brickan.
Klick klick klick klick. Brickorna välte, en efter en, över golvet. Den sista träffade kulan. Kulan rullade nerför banan, sicksack, sicksack, runt den andra kurvan, där kanten höll kvar den, och ner i skålen. Bonk.
Skålen åkte ner. Snöret spändes. Strömbrytaren klickade.
Lampan släcktes.
Det var alldeles mörkt i rummet ett ögonblick. Sedan applåderade pappa. Mamma applåderade också. Rune låg i mörkret och skrattade.
”Det är den bästa uppfinning du någonsin har gjort”, sa pappa.
”Den är inte klar”, sa Rune. ”I morgon ska den också kunna tända.”
Vad skulle din maskin kunna, du, om du byggde en? Rune ligger i mörkret och tänker på den som kan tända. Dominobrickorna ligger omkullvälta över golvet som en rad sovande soldater. God natt.
