Det var en gång en pojke som hette Valter. Han var åtta år, han hade en kartong full av träsvärd under sängen, och han hade fått en gammal bok av sin morbror med en bild av en riddarturnering på framsidan.
En kväll, medan han tittade på bilden, kände han ett sug i magen. Bokstäverna började virvla. Och sedan stod han på en äng, mellan randiga tält, i doften av hästar och stekt bröd.
Han tittade ner på sig själv. Han hade en grön kjortel på sig och ett bälte med en liten väska.
”Där är du!” ropade en röst. En lång man med rött skägg och en sköld med en uggla på kom fram till honom. ”Min väpnare blev sjuk i går. Du är den nya. Kan du spänna fast en rustning?”
”Öh”, sa Valter. ”Det kan jag lära mig.”
”Bra. Jag är riddare Ulrik. Kom.”
Inne i Ulriks tält låg rustningen utspridd på en filt. Bröstplåt. Ryggplåt. Axelskydd. Armskydd. Handskar. Benskenor. Hjälm. Och överallt små remmar med spännen.
”Först benen”, sa Ulrik och satte sig på en pall. ”Sedan bröstet. Sedan ryggen. Sedan armarna. Hjälmen sist. Annars kan jag inte böja mig och ta på den.”
Valter spände. Han lade märke till ordningen. Han räknade remmarna. Det var tjugofyra. Den sista satt längst ner bak på ryggen, där riddaren inte själv kunde nå.
”Du är snabb”, sa Ulrik när han reste sig med ett klirrande. ”Och du glömde inte den bakersta. Det gör de flesta.”
Sedan började turneringen.
Först var det ringränning. Riddarna red i full galopp och skulle sticka lansen genom en liten järnring som hängde i ett snöre. Ulrik träffade andra gången. Publiken applåderade. Valter stod vid staketet och höll i hans reservlans med hjärtat uppe i halsen.
Sedan var det bågskytte. Ulrik träffade inte särskilt bra. Han träffade en halmbal, ett träd och till sist, med ett stort flin, måltavlan. Valter räckte honom pilar, en i taget, med fjädrarna åt rätt håll.
På eftermiddagen ställde sig kungens härold upp på en tunna och blåste i en trumpet.
”Nu”, ropade han, ”den dolda utmaningen! Den som ingen känner till förrän den kommer!”
Alla riddarna rätade på sig. Hästarna trampade. Publiken blev tyst.
”Den första riddare”, ropade härolden, ”som står framför kungen utan sin rustning, helt utan, med alla delar prydligt lagda på marken, vinner dagens silverbägare! Och ni får inte använda kniv på remmarna! Nu!”
Det blev tyst ett ögonblick. Sedan bröt kaos ut.
Riddarna började slita i sina remmar. En riddare med gul hjälm försökte dra av bröstplåten över huvudet och satt fast med armarna uppåt. En annan fick av benskenan men kunde inte böja sig ner efter den andra. En tredje snurrade runt, runt efter en rem på ryggen, som en hund efter svansen.
”Valter”, sa Ulrik lugnt och satte sig på pallen. ”Baklänges. Hjälmen först.”
Valter hade redan händerna på hjälmen.
Hjälmen. Handskarna. Armarna, vänster och sedan höger. Den bakersta remmen, nere på ryggen. Ryggen. Bröstet. Benen. Han lade varje del på filten, i samma ordning som han hade tagit av dem. Det klirrade. Ulrik reste sig i sin yllesärk och såg plötsligt mycket mindre ut.
De gick fram till kungen.
Kungen tittade på Ulrik. Sedan tittade han på Valter. Sedan tittade han ut över planen, där åtta riddare i halva rustningar satt fast i alla möjliga ställningar, och en av dem låg på rygg som en skalbagge och sparkade.
Kungen började skratta. Först lite. Sedan så mycket att kronan hamnade på sned.
”Silverbägaren till riddare Ulrik”, sa han när han kunde prata igen. ”Och hans väpnare.”
”Den är väpnarens”, sa Ulrik. ”Jag satt bara på en pall.”
”Vad heter du, pojke?”
”Valter.”
”Valter”, sa kungen. ”Du har vunnit. Men jag tror att du har mer arbete kvar.” Han nickade ut mot planen.
Valter tittade. Riddaren med den gula hjälmen satt fortfarande fast med armarna över huvudet.
Så han gick dit ut. Och han hjälpte den gula riddaren. Och sedan den som låg som en skalbagge. Och sedan den med benskenan. Ulrik följde med och höll i delarna. Hjälmen först. Baklänges. Den bakersta remmen sist.
När det blev mörkt mellan tälten satt alla riddarna i skjortärmarna runt en stor brasa och åt stekt bröd. Den gula riddaren hade lagt armen om Valters axlar och berättade att han hade suttit fast i sin rustning i fyra år, varje gång han skulle kissa.
Valter skrattade så mycket att han fick ont i magen.
Och sedan kände han suget igen.
Han låg i sin säng. Boken låg uppslagen på täcket. Det var mörkt ute. Han hade ingen silverbägare.
Men runt hans handled satt en liten läderrem med ett spänne av mässing. Den hade han inte haft på sig när han lade sig.
Han lät den sitta kvar.
Har du provat att ta av dig kläderna i fel ordning, du? Byxorna före skorna? Det går inte så bra, eller hur? Nu är kläderna av och pyjamasen på. Nu är det bara du och täcket. God natt.
