Snödrottningen

Det var en gång en liten flicka som hette Gerda, och hennes bästa vän i hela världen var pojken Kaj, som bodde mitt emot henne.

De bodde i två gamla hus i en stor stad, så nära varandra att takrännorna nästan nuddade varandra. Under varje fönster stod en låda med jord, och i lådorna växte det rosor. På sommaren kröp Gerda och Kaj ut till rosorna och satt på sina små pallar och lekte, och på vintern värmde de ett kopparmynt på kakelugnen och tryckte det mot den frusna rutan, så att det blev ett litet, runt titthål där de kunde se över till varandra.

Men långt borta hade ett busigt troll en gång gjort en spegel. Allt som var vackert såg fult och snett ut i den spegeln. En dag tappade trollet den, och den gick sönder i tusen miljoner bitar, så små som sandkorn. De flög ut över hela världen.

En av bitarna flög rakt in i Kajs öga. En annan träffade honom i hjärtat.

”Aj!” sa Kaj. Sedan var det borta. Men något hade förändrats. Plötsligt tyckte Kaj att rosorna var fula. Han retade Gerda och härmade mormor. Han tyckte att allt var dumt. Hjärtat höll på att bli kallt som is.

En vinterdag var Kaj ute och åkte kälke på torget. Då kom en stor, vit släde susande. Kaj band fast sin lilla kälke bak på den, som pojkarna brukade göra på skoj, och så åkte de. Fortare och fortare, ut ur staden, ut i snöstormen. I släden satt en lång dam i vit päls. Det var Snödrottningen.

”Fryser du?” frågade hon och svepte in honom i sin päls. Hon kysste honom på pannan, och då frös han inte längre. Han glömde Gerda och mormor och hela staden. Och släden flög med honom upp över molnen, mot norr, till Snödrottningens slott.

Gerda väntade hela vintern. Kaj kom inte hem. När våren kom tog hon på sig sina nya, röda skor och gick ner till floden.

”Vill du hjälpa mig att hitta Kaj?” frågade hon.

Hon klev ner i en liten båt, och strömmen tog den. Hon seglade länge. Hon kom till en gammal gumma med en trädgård där det alltid var sommar, och hon fick körsbär och en säng med sidentäcken. Men när hon såg en ros kom hon ihåg Kaj och sprang vidare.

Hon mötte en kråka som berättade om ett slott med en prins och en prinsessa. Prinsen var inte Kaj, men prinsessan var snäll och gav Gerda varma kläder, en muff och en guldvagn, så att hon kunde resa vidare. I en mörk skog stoppades vagnen av rövare, och en vild liten rövarflicka ville behålla Gerda som lekkamrat. Men på natten, när Gerda berättade om Kaj, sa rövarflickans duvor: ”Vi har sett honom. Han satt i Snödrottningens släde.”

Rövarflickan var vild, men hon hade ett gott hjärta. Nästa morgon satte hon upp Gerda på ryggen på sin ren.

”Spring”, sa hon till renen. ”Spring ända till Lappland och längre. Och ta väl hand om henne.”

Renen sprang dag och natt. De kom till en liten stuga där en gammal lappgumma gav dem varm fisk, och till en finngumma som var så klok att hon kunde knyta ihop alla världens vindar i en tråd.

”Kan du inte ge Gerda krafter som tolv män?” frågade renen.

”Hon behöver inga krafter”, sa finngumman. ”Hon har ett varmt hjärta. Det är starkare än allt annat.”

Till slut stod Gerda ensam i snön framför Snödrottningens slott. Väggarna var av snö och fönstren av vind. Snödrottningen var ute och flög. Inne i den stora, kalla salen satt Kaj. Han var blå av köld, men han märkte det inte. Han satt och lade isbitar till ett pussel och försökte lägga ett ord som han inte kunde komma på.

”Kaj!” ropade Gerda och slog armarna om honom.

Kaj bara tittade på henne. Han kände inte igen henne.

Då började Gerda gråta. Hennes tårar var varma, och de föll på Kajs bröst och trängde ända in till hans hjärta och smälte isen. Och spegelbiten. Kaj tittade på henne. Då började han också gråta, så att den andra lilla spegelbiten sköljdes ut ur ögat.

”Gerda”, sa han. ”Var har du varit så länge?”

De skrattade och dansade, så att till och med isbitarna dansade med. Och när de var trötta lade bitarna sig av sig själva till det ord som Kaj inte hade kunnat hitta.

Renen väntade utanför. Den bar dem söderut, genom snön, förbi finngumman och lappgumman och den mörka skogen, där rövarflickan kom ridande och vinkade. Och överallt där de kom höll det på att bli vår.

När de kom hem och gick uppför den gamla trappan stod rosorna i blom i lådorna under fönstret, och mormor satt i solen och läste. Kaj och Gerda satte sig på sina små pallar. De hade blivit lite större. Men inuti var de fortfarande barn.

Det står rosor i blom under fönstret i kväll, du, och Kaj och Gerda sitter på var sin pall och håller varandra i handen medan den sista snön smälter ute på taket. Långt mot norr springer en ren hem genom norrskenet. God natt.