Det var en gång en griskulting som hette Tage, och han hade aldrig sett solen gå ner i fjorden.
Det hade alla de andra. Det sa de i alla fall. Tage bodde på en liten gård vid Gullmarsfjorden i Bohuslän, där åkrarna går ända ner till vattnet och där himlen på kvällen blir så röd och gyllene att till och med korna slutar idissla för att titta. Men Tage var en gris. Och grisar är inte särskilt långa. Från hans box kunde han se staketet, och bakom staketet kunde han se den gamla ladan, och sedan fanns det inget mer att se.
”Den är rosa”, sa Pärla. ”Precis som du. Och sedan orange. Och sedan blir vattnet alldeles blankt, och solen går ner i det som om den tog ett bad.”
Pärla var en killing. Hon var vit med bruna fläckar och hade två små horn som precis hade börjat titta fram. Hon bodde i hagen bredvid Tages, och hon kunde klättra på allt. På staketet. På vedtraven. På hönshustaket, när ingen tittade. Det kan getter. I Marocko finns det getter som klättrar ända upp i träden för att äta blad, och de står där på grenarna som om det vore det enklaste i världen.
”Var står du när du ser det?” frågade Tage.
Pärla pekade med huvudet. Bakom ladan stod en stor stack halmbalar. Den hade byggts upp under sensommaren, balarna lagda ovanpå varandra, rad efter rad, så att den var lika hög som ladans takränna.
”Där uppe”, sa hon. ”Från toppen kan man se hela fjorden.”
Tage tittade på stacken. Den var mycket hög. Och balarna var fyrkantiga och branta och hade inga trappsteg.
”Grisar kan inte klättra”, sa han.
Pärla tittade på honom. Sedan tittade hon på stacken igen. Hon lade huvudet på sned, så som getter gör när de tänker.
”Vänta här”, sa hon.
Hon hoppade över staketet och sprang bort till stacken. Hon gick hela vägen runt den, långsamt, och tittade på den nerifrån och upp. Sedan hoppade hon upp på den nedersta raden och gick längs den. Upp på nästa. Ner igen. Längs sidan. Hon såg ut som någon som ritade en karta inne i huvudet.
När hon kom tillbaka var hon alldeles andfådd.
”Det finns en väg”, sa hon. ”På baksidan. Några av balarna är inte inskjutna hela vägen. Där sticker de ut, som små trappsteg. Inte särskilt stora trappsteg. Men trappsteg.”
Tage tittade på henne. ”Hur kommer jag ut ur boxen?”
Det var lättare än väntat. Grinden till grisboxen hade en hake, och Pärla hade sett bondhustrun, Inger, öppna den hundra gånger. Hon knuffade på den med hornen. Den gick upp med ett litet klick.
De gick runt bakom ladan. Solen stod redan lågt. Pärla hoppade upp på den första balen och vände sig om.
”Frambenen först”, sa hon. ”Sedan skjuter du på med bakbenen.”
Tage satte upp frambenen på balen. Han sköt på. Han gled ner igen. Han försökte igen, och den här gången fick han upp magen över kanten och låg där och sprattlade tills han kom hela vägen upp. Halmen kittlade honom i trynet.
Nästa bal var lite lättare. Den tredje var svår, för den stack bara ut en pytteliten bit, och Tage fick balansera med alla fyra benen på en kant som inte var mycket bredare än en planka. Pärla stod ovanför honom hela tiden och sa: ”Lite åt vänster. Lite till. Bra. Nu upp.”
Den fjärde. Den femte. Tages ben darrade. Han vågade inte titta ner.
”Den sista”, sa Pärla. ”Det är den största.”
Tage blundade och sköt på med bakbenen så hårt han kunde. Och så var han uppe. Han låg på magen högst upp på stacken och pustade som ett litet ånglok.
”Öppna ögonen”, sa Pärla.
Han öppnade dem.
Framför honom låg fjorden. Den var bred och blank, och på andra sidan låg gröna kullar och en liten, vit kyrka. Himlen var rosa. Sedan blev den orange. Och solen, stor och rund och gyllene, sjönk långsamt ner mot vattnet, och vattnet fick en lång, glittrande strimma av ljus som gick ända fram till gården.
Tage sa ingenting. Det gjorde inte Pärla heller. De bara låg där, en griskulting och en killing, sida vid sida på en halmbal, och såg solen ta sitt bad.
Nere på gården var det någon som skrattade. Det var Inger. Hon stod med en hink i handen och tittade upp på dem.
”Nu har jag sett allt”, sa hon. ”Ligg kvar ni. Jag hämtar er sedan.” Och det gjorde hon, med en lång planka som Tage kunde gå nerför, långsamt och mycket stolt.
Tage är tillbaka i sin box nu. Han ligger i halmen och kan fortfarande se solen framför sig när han blundar. Pärla sover i hagen bredvid. Om du blundar nu kan du kanske också se en gyllene strimma över en fjord. Sov gott. God natt.
