Det var en gång en kalkon som hette Karla, och hon bodde på Hyltegården tillsammans med elva andra kalkoner, en massa höns och en flicka som hette Hedda. Hedda var åtta, och det var hon som gav kalkonerna mat varje morgon.
Karla var inte som de andra kalkonerna. De andra gick omkring i hagen och kluckade och pickade i jorden och var helt nöjda. Karla stod vid stängslet och tittade ut.
Utanför stängslet låg trädgårdslandet. Och i trädgårdslandet fanns det kål.
En morgon tog Karla sats. Hon sprang över hagen med vingarna ute och fötterna trampande, och sedan lyfte hon. Kalkoner kan faktiskt flyga, bara inte särskilt långt och inte särskilt snyggt. Hon kom en meter upp. Två meter. Hon nådde toppen av stängslet.
Och sedan landade hon på andra sidan, i rabarberna.
”Karla har rymt!” ropade Hedda.
Mamma kom ut i gummistövlar. Hon tittade på rabarberna. Rabarberna vippade. Ut kom en kalkon med ett blad på huvudet.
Mamma och Hedda fick tillbaka Karla in i hagen. Det tog en halvtimme. Karla sprang i åttor.
Nästa morgon gjorde hon det igen. Den här gången landade hon i purjolöken och åt upp tre.
Morgonen därpå landade hon på hönshusets tak och blev sittande där och skrek åt alla. Hönsen var mycket förnärmade.
”Vi får klippa hennes vingar lite”, sa pappa. ”Det gör inte ont. Det är som att klippa naglarna.”
Så det gjorde de. Pappa höll henne, och mamma klippte de långa fjädrarna på ena vingen, och Hedda höll om hennes hals och sa att hon var den vackraste kalkonen i världen. Det var hon nog inte. Men Karla höll sig alldeles stilla.
Den dagen försökte Karla flyga över stängslet. Hon tog sats. Hon sprang. Hon lyfte.
Hon kom en halv meter upp och snurrade runt sig själv och landade i vattentråget.
Hedda försökte hålla sig för skratt. Det gick inte.
Men nästa morgon var Karla borta igen.
Hon var inte i rabarberna. Inte i purjolöken. Inte på hönshustaket. Hedda sprang hela vägen runt hagen och letade. Sedan hittade hon det: ett hål under stängslet, nere i hörnet, där jorden var mjuk efter regnet. Karla hade grävt sig ut.
Hedda följde spåren. De gick genom trädgårdslandet, förbi kålen, utan att Karla hade rört den. Förbi växthuset. Över gräsmattan. Och uppför trappan till huset.
Köksdörren stod på glänt. Mamma hade burit in ved.
Inne i grovköket, i korgen framför vedspisen där hunden brukade sova, låg Karla. Alldeles platt och alldeles lugn. Bredvid henne låg hunden och såg väldigt förvirrad ut.
”Hon ville bara in i värmen”, sa mamma stilla.
Det var inte kål Karla hade tittat efter hela tiden. Det var huset. Vedspisen. Hon hade sett glöden genom fönstret varje morgon.
De hade inte hjärta att köra ut henne med en gång. Hunden fick dela. Karla låg där tills hon var alldeles varm, och sedan bar Hedda tillbaka henne till hagen och täppte till hålet med en sten.
På kvällen byggde pappa ett litet vindskydd i hörnet av kalkonhagen, av gamla brädor och med halm på golvet. De andra kalkonerna gick in med en gång. Karla gick in sist. Hon satte sig längst in vid väggen som vette mot huset och tittade bort mot köksfönstret, där vedspisen lyste orange.
Sedan stoppade hon huvudet under vingen.
Hedda satt vid fönstret i sina nattkläder och tittade ut på det lilla skjulet. ”God natt, Karla”, sa hon mot rutan.
Det stora rymningsförsöket är slut för i natt. Karla sitter i halmen i sitt nya vindskydd, och det finns inga hål under stängslet. Hos dig finns det ett täcke i stället för halm, och det är minst lika bra. God natt.
