Det var en gång en hund som hette Balder. Han var en stor svartvit gårdshund med ett öra som stod upp och ett som hängde ner, och han bodde på Mossgården tillsammans med Olof, sju år, Olofs mamma och pappa och en massa djur.
Balder hade ett jobb. Han passade gården. Det hade han gjort sedan han var valp. Men Olof visste inte riktigt vad det betydde. Balder låg ju bara och sov i solen för det mesta.
”Får jag följa med Balder en hel dag?” frågade Olof en lördag.
”Ja”, sa pappa. ”Men inte utanför stängslet. Och när det blir mörkt är du inne.”
På morgonen gick Balder bort till gåshagen. Gässen skulle ut på ängen, men gäss vill helst gå åt alla möjliga håll på en gång. Balder gick bara i en stor båge bakom dem. Han skällde inte. Han sprang inte. Han gick bara där gässen inte skulle gå, och då gick de dit de skulle. Ut genom grinden. Ner längs stigen. Ut på ängen.
”Han säger ingenting”, sa Olof förvånat.
”Han behöver inte”, sa pappa. ”Gässen vet precis vad han menar.”
På förmiddagen låg Balder på gårdsplanen och sov. Olof satte sig bredvid honom. Men Balder sov med ena örat uppe. När postbilen kom lyfte han på huvudet. När den körde lade han ner det igen. När en främmande bil kom förbi på vägen och saktade ner reste han sig och stod alldeles stilla. Bilen körde vidare. Balder lade sig igen.
”Han sover inte alls”, sa Olof. ”Han lyssnar.”
På eftermiddagen gick Balder en runda längs stängslet. Hela vägen runt. Han nosade vid varenda stolpe, som om han läste tidningen. Vid den gamla pilen i hörnet blev han stående länge och nosade i gräset. Sedan lyfte han på benet och gick vidare.
”Det har varit en räv här”, sa pappa när Olof berättade. ”Det är dess stig. Balder talar om för den att det här är hans ställe.”
Fram mot kvällen var det hönsens tur. Hönsen gick omkring på gårdsplanen och pickade. De skulle in i hönshuset innan det blev mörkt, för på natten kommer räven. Balder gick fram och satte sig framför dem. Han bara tittade på dem. Den ena hönan efter den andra vaggade in genom den lilla dörren. Den sista var en gammal brun höna som alltid var långsam. Balder gav henne en liten puff med nosen.
Pappa stängde luckan.
Nu höll himlen på att bli mörkblå. Olof stod vid stängslet med pappa. Ute vid åkerkanten, långt borta, satt något rött i gräset. Två ögon lyste ett ögonblick i skymningen.
”Räven”, viskade pappa.
Balder hade också sett den. Han gick ända fram till stängslet. Han skällde inte. Han stod bara där, med ena örat uppe och det andra nere, och tittade på räven.
Räven tittade på Balder.
Sedan vände den och lunkade in mellan träden.
”Kom”, sa pappa. ”Nu går vi in.”
Olof fick kvällsmat och bad och tandborstning. Innan han gick och lade sig tittade han ut genom fönstret. Ute var det alldeles mörkt. Men i porten till gårdsplanen, precis i mitten, låg en stor mörk skugga med ena örat uppe.
”Sover han där hela natten?” frågade Olof.
”Varje natt”, sa mamma. ”Han har gjort det i nio år. Han sover, men han sover med örat uppe.”
Olof kröp upp i sängen. Han drog upp täcket. Gässen sov i gåshuset. Hönsen sov på sin pinne. Korna sov i ladugården. Och i porten låg Balder.
Olof försökte sova med ena örat uppe. Det gick inte. Båda hans öron somnade på samma gång.
Du får gärna sova med båda öronen nere i natt. Det finns någon som har ett uppe åt dig. God natt.
