Det var en gång en flicka som hette Rita, och alla kallade henne Racer-Rita. Hon hade ingen racerbil. Hon hade en lådbil. Den var gjord av plywood och gamla barnvagnshjul, den var målad röd med en vit sjua på sidan, och den hade ingen motor. Den gick bara när den åkte nerför backe.
Bilen hade en gång varit morfars. Morfar Olle hade byggt den när han var tio år och kört lopp i den på Kvarnbacken varje sommar. Nu hade han och Rita satt på nya hjul och målat om den, för om en vecka var det lådbilsrally i stan igen. Och Rita skulle köra.
Hon övade på vägen bakom morfars hus, där det inte kom några bilar. Morfar gick bredvid. Hon hade cykelhjälm och knäskydd och handskar på sig. Hon lärde sig att styra med repet som var fastknutet vid framaxeln. Och hon lärde sig att bromsa med den långa träpinnen som skrapade mot asfalten.
Men en dag, när hon satt och drog åt en skruv under sätet, hittade hon något.
Det fanns en liten springa mellan sätet och botten. Och i springan satt ett hopvikt papper. Det var gult och mjukt av ålder.
Hon vecklade försiktigt upp det.
Det var en karta. Ritad med blyerts. Den visade en lång böjd väg med en skarp kurva längst ner. Det var Kvarnbacken, det kunde hon se. Men där fanns också en streckad linje som gick längs vägen. Den gick inte i mitten. Den gick längst ut till höger i toppen, sedan snett över mot vänster, och sedan in i kurvan alldeles nära trottoarkanten.
Bredvid stod det med en tioårig pojkes handstil: HEMLIG. BARA FÖR OLLE.
Rita sprang in till morfar med kartan.
Morfar satte på sig glasögonen. Han tittade länge på den. Sedan började han skratta.
”Den hade jag glömt alldeles bort”, sa han. ”Den har legat där i över femtio år.”
”Vad är det?”
”Det är min hemliga linje”, sa morfar. ”Det tog mig tre somrar att lista ut den. Om man kör mitt på vägen måste man bromsa i kurvan. Men om man kör så här”, och han följde den streckade linjen med fingret, ”då kan man komma runt utan att bromsa. Och då vinner man.”
”Vann du?”
”En gång”, sa morfar. ”Sista året jag fick köra.”
Den veckan övade Rita på den hemliga linjen. Inte på Kvarnbacken, för där körde bilarna. Men morfar ritade den med krita på vägen bakom huset, och hon körde efter den om och om igen.
Sedan kom tävlingsdagen. Kvarnbacken var avspärrad med staket, och det låg halmbalar i kurvan så att ingen kunde slå sig. Det stod vuxna i gula västar hela vägen ner. Och tolv lådbilar stod redo i toppen.
Rita var nummer sju.
När det blev hennes tur knuffade morfar iväg henne. Hon rullade ut. Hon styrde längst ut till höger. Bilen fick fart. Vinden susade i hjälmen. Halmbalarna kom närmare.
Hon styrde snett över vägen, mot vänster. Och sedan in i kurvan, alldeles nära trottoarkanten. Hon bromsade inte.
Bilen gled runt kurvan som på räls. Och sedan var hon ute på rakan, och sedan var hon över mållinjen.
Hon vann inte. Hon kom tvåa. En pojke i en blå bil med kullager var en halv sekund snabbare.
Men hon hade inte bromsat en enda gång. Och när hon åkte tillbaka uppför backen, dragen av morfar i repet, kunde hon se att han log över hela ansiktet.
På kvällen tog morfar fram kartan och en kulspetspenna. Under HEMLIG. BARA FÖR OLLE skrev han: OCH RITA.
Den röda bilen med nummer sju står i morfars carport nu, med sin gamla karta tillbaka i springan under sätet. Nu är det två som känner till den hemliga linjen. God natt.
