Det var en gång en superbil som hette Superbilen. Den var inte större än en tändsticksask. Den var röd, med en vit rand på taket och hjul som snurrade länge när man puttade på dem. Den tillhörde en pojke som hette Leander, och den var den snabbaste bilen i hela lägenheten.
Leander hade en bana. Den var orange och gjord av plast, och den gick från soffans armstöd hela vägen ner till golvet. Superbilen susade nerför den så fort att den åkte ända in under elementet.
Men det räckte inte.
”Den ska hoppa”, sa Leander en lördag. ”Den ska göra ett stort hopp.”
Hans lillasyster, Idun, var tre. Hon tyckte att det var en bra idé. Hon tyckte att allt Leander sa var en bra idé.
Leander byggde. Han lade banan från armstödet och ner. I slutet byggde han en ramp av en bok och en linjal. Och bakom rampen, en halv meter bort, ställde han upp ett stort kuddberg.
”Om den träffar kuddarna har den gjort det stora hoppet”, sa han.
Han satte Superbilen högst upp. Han släppte.
Superbilen susade nerför banan. Den träffade rampen. Den flög upp i luften. Och sedan föll den ner. Precis före kuddarna. Bump. Den rullade in under soffan.
”Den var för långsam”, sa Leander.
De försökte igen. Och igen. Varje gång landade den lite för tidigt.
Mamma kom in. Hon tittade på banan. Hon tittade på rampen.
”Får jag komma med ett förslag?” frågade hon.
”Ja.”
”Sätt banan högre upp. Då får den mer fart när den åker ner. Det är det som gör den snabb: att den startar högt.”
Leander tittade sig omkring. Det högsta stället i vardagsrummet var bokhyllan.
”Inte bokhyllan”, sa mamma. ”Du får inte klättra på den. Och du får inte heller stå på soffryggen. Men du får använda matbordet. Om du sitter på en stol.”
Leander släpade fram en stol till matbordet. Han satte sig på den. Han lade ena änden av banan på bordskanten och höll fast den med en tung bok. Banan gick nu från bordet, hela vägen ner, och sedan rampen. Och bakom rampen kuddarna.
Idun stod vid kuddarna. Hon höll händerna för ögonen och kikade mellan fingrarna.
Leander satte Superbilen högst upp. ”Tre. Två. Ett.”
Han släppte.
Superbilen susade nerför banan. Fortare än någonsin. Den gjorde ett litet ljud. Sssssss. Den träffade rampen.
Och den flög.
Den flög upp och över golvet, ett litet rött streck i luften. Den flög över den gula legobiten. Över Iduns sko. Över den blå bilen som stod parkerad där. Och sedan landade den, mitt på det översta kuddberget. Den studsade en gång och blev liggande med hjulen i vädret.
”DET STORA HOPPET!” ropade Leander.
Idun jublade så högt att grannen knackade i väggen.
Resten av dagen gjorde Superbilen det stora hoppet. Tjugofem gånger. Leander mätte varje hopp med ett måttband. Det längsta var en meter och tretton centimeter. Han skrev det på en lapp och satte upp den på kylskåpet.
Superbilen står parkerad på nattduksbordet vid Leanders säng i kväll, med hjulen stilla. Lappen på kylskåpet säger en meter och tretton. I morgon ska han försöka slå det. God natt.
