Det var en gång en hund som hette Sally, och hon var den bästa spårhunden i hela huset. Hon var också den enda.
Hon var en beagle med långa mjuka öron och en nos som aldrig tog ledigt. När hon gick på promenad gick hon inte. Hon nosade. På lyktstolpar och grästuvor och gamla äppelskrutt på trottoaren. Hennes nos kunde känna många tusen gånger fler dofter än en människas näsa. Hon kunde känna vem som hade gått på stigen i morse, och om de hade haft korv i fickan.
I huset bodde också katten Misse. Hon var gammal och grå och sov mest. Men hon hade en sak som hon älskade mer än något annat: en liten röd filtboll med en bjällra inuti.
En kväll var den borta.
Misse satt mitt på vardagsrumsgolvet och jamade. Hon tittade på Sally. Hon tittade på sin tomma korg.
”Bollen?” sa Sally. Hon förstod det genast. Misse jamade igen.
Sally satte igång. Först nosade hon på korgen. Där fanns katthår och en liten aning av bollen. Filt och damm och en svag doft av kattgodis, eftersom Misse alltid låg med bollen mellan tassarna när hon fick godis. Det var den doften Sally skulle följa.
Hon satte ner nosen i mattan.
Där. Svagt. Bollen hade rullat härifrån. Över mattan, bort mot soffan. Sally följde doften med nosen precis ovanför golvet och öronen släpande efter sig. Under soffan? Nej. Doften gick förbi. Längs väggen. Ut i köket.
I köket fanns det så många dofter att Sally nästan tappade spåret. Kaffe. Leverpastej. Den gula trasan vid diskbänken. Hon stod alldeles stilla och nosade i små snabba puffar, snuff, snuff, snuff, så som spårhundar gör.
Där var den igen. Lite kattgodis. Bort mot hallen.
I hallen stod skorna. Och där, bakom stövlarna, låg något annat än bollen. Det var Milas ena gympasko. Mila var den lilla flickan i huset. Sally stack ner nosen i skon.
Bollen låg längst fram i tån.
Hon kunde inte få ut den med nosen. Så hon tog hela skon i munnen, försiktigt, och bar in den i vardagsrummet och lade den framför Misse.
Misse tittade ner i skon. Hon stack ner en tass. Bjällran i bollen pinglade.
Hur bollen hade hamnat där visste ingen. Mila sa att det inte var hon. Misse sa ingenting. Men Sally hade känt något annat i skon. Lite kattgodis. Och en aning av katttass.
Det enda som fortfarande nosar i huset i kväll är Sally, in och ut ur sömnen, med nosen på framtassarna bredvid Misses korg. Misse sover med den röda filtbollen mellan tassarna. Fallet är avslutat. God natt.
