Det var en gång en liten dinosaurie som hette Dino, och han var en oviraptor. Han hade fjädrar på armarna, en kort, kraftig näbb utan tänder och en liten kam på huvudet, och han var lika hög som en hund.
Oviraptor betyder ”äggtjuv”. Det namnet har vi människor gett dem, väldigt länge efter att de levde. Men det visste Dino ingenting om. Han visste bara att hans mamma låg på ett bo.
Boet låg i sanden vid foten av en röd klippa. Det var runt som ett hjul, och i det låg äggen i en ring, två och två. Mamma satt i mitten med sina fjäderklädda armar utbredda över dem, så att de fick skugga på dagen och värme på natten. Hon reste sig nästan aldrig.
”När man ruvar på ägg”, sa hon, ”är man där hela tiden.”
Dino hjälpte till. Han hämtade blad som mamma kunde äta, och han höll ett öga på himlen.
En eftermiddag började det blåsa. Sanden yrde, och den röda klippan försvann bakom ett gult moln. Mamma böjde sig ner över äggen och blundade. Dino kröp in under hennes ena arm.
När stormen hade lagt sig lyfte mamma huvudet och räknade äggen med näbben. Hon räknade en gång till.
”Det fattas ett”, sa hon.
Dino såg sig omkring. Sanden hade blåst ihop i högar runt boet. Det fanns ett spår, en liten ränna, som gick nerför slänten.
”Det har rullat”, sa han.
”Jag kan inte gå ifrån de andra”, sa mamma. ”Men du får gärna leta. Följ rännan. Gå inte längre än till det stora, torra trädet. Och om du ser ett rovdjur springer du hem med en gång, ägg eller inte.”
Dino följde rännan. Den gick nerför slänten, runt en sten och ner i en sänka med torrt gräs. Och där, längst ner, låg ägget. Det var avlångt och blåaktigt och helt.
Men där fanns någon annan också. En stor, sandfärgad dinosaurie med en nacksköld runt halsen stod och sniffade på ägget. Hon var mycket större än Dino. Hon åt växter, men det gick inte att veta om hon var arg.
”Är det ditt ägg?” frågade hon.
”Det är min mammas”, sa Dino. ”Det rullade iväg i stormen.”
Den stora dinosaurien tittade på honom. ”Folk säger att sådana som du stjäl ägg.”
”Jag stjäl det inte”, sa Dino. ”Jag hämtar hem det.”
Den stora dinosaurien tog ett steg tillbaka. Dino rullade försiktigt ägget framför sig med näbben, uppför slänten, runt stenen, hela vägen hem.
Mamma tog det med båda armarna och lade det på plats i ringen bredvid de andra. Sedan satte hon sig igen och bredde ut armarna.
Några veckor senare kläcktes äggen. Dino fick elva små syskon med dun i stället för fjädrar, och de pep hela tiden.
Många miljoner år senare hittade några forskare ett fossil av en oviraptor i öknen. Den satt på ett bo med armarna utbredda över äggen. De förstod att den inte hade stulit dem. Den hade tagit hand om sina egna.
Tänk dig boet under den röda klippan den första natten efter kläckningen, du: elva små pipande dunbollar under mammas armar, och längst ut, med näbben gömd under sin egen fjäderklädda arm, en storebror som inte stal någonting alls. God natt.
