Det var en gång en ung tvättbjörn som hette Ronny, och han trodde att ugglan i hans träd var hungrig.
Ronny bodde i en stor skog i Nordamerika, i delstaten Minnesota, där det finns så många sjöar att ingen riktigt har räknat dem. Han hade en svart mask över ögonen och en tjock, ringad svans, och han bodde i en ihålig lönn som han hade fått ta över efter sin mamma när han blev stor nog att bo för sig själv. Det var ett bra träd. Det stod precis vid en bäck.
Men högst upp i trädet, i ett annat hål, bodde en uggla.
Ronny hade inte sett henne så ofta. Hon sov på dagen, precis som han. Men på natten, när han klättrade ut för att gå ner till bäcken, hörde han henne. Hon satt på en gren precis ovanför hans hål och ropade, om och om igen, med en djup, ihålig röst.
”Ho-ho-ho-hoo. Ho-ho-ho-hooo-aaah.”
Ronnys mamma hade en gång berättat att människorna i Minnesota tyckte att den strimmiga ugglans rop lät som om hon ställde en fråga. Vem lagar mat åt dig? Vem lagar mat åt er allihop?
Ronny hade lyssnat på ugglan i tre nätter. Varje natt samma fråga. Och ingen svarade henne.
Den fjärde natten bestämde han sig.
Han gick ner till bäcken. Han stack ner tassarna i det kalla vattnet och kände sig fram mellan stenarna, så som tvättbjörnar gör. Han hittade ett par sötvattensmusslor som han inte brydde sig om. Han hittade en slät sten. Och uppe på stranden hittade han en buske med mogna blåbär, full av dem, mörkblå och daggiga. Han plockade en hel näve. Sedan tog han med dem ner till bäcken och tvättade dem, ett efter ett, och gned dem mellan tassarna tills de var rena och blanka.
Sedan klättrade han upp i trädet med blåbären i munnen.
Ugglan satt på sin gren. Hon var stor, större än Ronny hade trott. Hon var gråbrun med strimmor på bröstet och fläckar på vingarna, och hon hade ett runt ansikte utan örontofsar och två stora, mörka ögon som tittade rakt på honom.
Ronny lade blåbären på grenen framför henne.
”Varsågod”, sa han. ”Jag har lagat mat åt dig.”
Ugglan tittade på blåbären. Sedan på Ronny. Sedan på blåbären igen.
”Varför?” frågade hon.
”För att du frågar varje natt”, sa Ronny. ”Vem lagar mat åt dig? Och ingen svarar. Så jag tänkte att det kunde jag göra.”
Ugglan sa ingenting på en lång stund. Ronny började bli lite nervös.
Sedan gjorde hon ett ljud som han aldrig hade hört. Det var ett mjukt, kluckande ljud, djupt nere i halsen. Först trodde han att hon var sjuk. Sedan förstod han att hon skrattade.
”Jag heter Tora”, sa hon när hon var klar. ”Och jag frågar inte efter mat.”
”Gör du inte?”
”Nej”, sa Tora. ”Det är bara så det låter för människorna. Jag ropar på min make. Han bor i den stora tallen på andra sidan bäcken. På våren bygger vi bo tillsammans, och då ropar vi på varandra på natten för att säga: Här är jag. Var är du?”
”Men han svarar aldrig”, sa Ronny.
”Han svarar varje natt”, sa Tora. ”Du har bara inte lyssnat efter honom.”
Ronny satte sig på grenen. Han lyssnade. Först hörde han ingenting annat än bäcken. Sedan lyfte Tora huvudet och ropade.
”Ho-ho-ho-hoo. Ho-ho-ho-hooo-aaah.”
Och från andra sidan bäcken, långt inne bland träden, kom svaret. Lite djupare. Lite långsammare.
”Ho-ho-ho-hoo. Ho-ho-ho-hooo-aaah.”
Ronny lyssnade medan de ropade fram och tillbaka. Det lät inte alls som en fråga längre. Det lät som två som pratade med varandra över skogen.
”Förlåt”, sa Ronny och tittade på blåbären. ”Jag trodde att du var hungrig.”
Tora tittade på bären. Sedan gjorde hon något överraskande. Hon böjde sig fram och tog försiktigt ett enda blåbär i näbben. Hon höll det en stund. Sedan lade hon tillbaka det på grenen.
”Ugglor äter inte blåbär”, sa hon. ”Men ingen har någonsin tvättat något åt mig förut. Det var snällt av dig.”
Ronny åt själv upp blåbären medan Tora och hennes make ropade över bäcken. De smakade gott. De smakade ännu bättre för att han hade tvättat dem.
Precis innan morgonen kom kröp Ronny ner i sitt hål. Tora kröp in i sitt. Innan hon försvann in i mörkret tittade hon ner på honom.
”Om du någon gång vill ha svar”, sa hon, ”så ropa. Jag ska svara.”
”Vad ska jag ropa?” frågade Ronny.
”Det kommer du på”, sa Tora.
Ronny låg länge i sitt hål och funderade på det. Sedan lade han huvudet på tassarna och somnade.
Nu sover de båda två i den stora lönnen, du, Ronny längst ner och Tora högst upp. Om du lyssnar noga i natt kan du kanske höra någon ropa: Här är jag. Var är du? Och då kan du viska tillbaka: Här är jag. God natt.
