Det var en gång en gammal gorilladam som hette Edel, och hon var den bästa sängbäddaren i hela djurparken.
Det sa i alla fall djurskötaren Majken. Varje eftermiddag, när de sista besökarna hade gått hem, kom Majken in i gorillahuset med en skottkärra full av halm och träull och färska grenar. Sedan tippade hon av alltihop i en stor hög mitt på golvet, och då satte Edel igång.
Det gör gorillor. Varenda kväll bygger de en ny säng. Edel tog en famn halm och lade den i en ring. Hon böjde grenarna in över kanten, så att de höll ihop alltihop. Hon klappade mitten platt med sina stora, läderartade händer och stoppade träull i alla hål. Till sist lade hon sig i den och vände sig runt en gång, för att känna efter. Om den inte var bra nog reste hon sig och började om från början.
I samma hus, uppe under taket, bodde en familj silkesapor. En silkesapa är så liten att den får plats i en vuxen hand, och den väger inte mer än ett stort äpple. De har långa, randiga svansar och vita hårtofsar vid öronen, som om de hade stoppat bomull i dem. Och de sover aldrig ensamma. På kvällen kryper de ihop i en hög på en hylla, mamma och pappa och alla barnen, så tätt att man inte kan se var den ena slutar och nästa börjar.
Den minsta i familjen hette Pyttan.
En kall vinterkväll kom Pyttan för sent hem till högen. Hon hade suttit nere vid fönstret och tittat på snö, för det hade hon aldrig sett förut. När hon kom upp på hyllan fanns det ingen plats. Hennes två storebröder var tvillingar, och de låg alltid som om de var dubbelt så breda som de var. Pyttan knuffade lite. De knuffade inte tillbaka. De bara sov.
Hon satte sig på kanten av hyllan och burrade upp sig. Det hjälpte inte särskilt mycket.
Då tittade hon ner. Långt nere på golvet låg Edel i sitt bo. Det var stort och gyllene och tjockt, och det steg en svag värme från det, som från en kakelugn.
Pyttan klättrade ner längs repet. Hon sprang över golvet på sina små, snabba fötter och stannade vid kanten av boet. Edel hade slutna ögon. Hon andades långsamt, så att halmen höjdes och sjönk igen.
Pyttan kröp upp på kanten. Hon satte ner en fot i halmen. Sedan den andra.
Edel öppnade ena ögat.
De tittade på varandra. Gorillan var så stor att Pyttan bara kunde se en del av henne i taget: ett öga, ett öra, en axel som ett berg. Silkesapan var så liten att Edel fick titta mycket noga för att ens se henne.
Då gjorde Edel något som hon annars bara hade gjort för sin egen son, när han var liten. Hon lyfte sin stora hand och drog lite träull över den tomma platsen bredvid sin axel. En pytteliten grotta. Precis lagom stor.
Pyttan kröp in i den. Det var det varmaste ställe hon någonsin hade varit på.
Uppe på hyllan vaknade tvillingarna. De upptäckte att det fanns mycket plats. Faktiskt för mycket plats. De letade efter Pyttan och såg henne, långt där nere, med nosen stickande ut ur en gorillasäng.
Det dröjde inte länge innan de kom ner.
Och sedan kom mamma. Och pappa. Och en faster. En efter en klättrade silkesaporna ner längs repet, sprang över golvet och kröp in i halmen längs Edels rygg, i armhålan och nere vid hennes knä. Till slut låg det sju silkesapor i det stora boet. Edel rörde sig inte. Hon låg bara alldeles stilla och lät bli att vända sig runt, som hon brukade.
Nästa morgon kom Majken in med frukosten. Hon stannade i dörren och ställde ner hinken.
”Nej men titta”, sa hon tyst.
Mitt på golvet låg den stora gorillan och sov, och ur halmen runt henne stack det upp sju randiga svansar och fjorton vita örontofsar.
Sedan den kvällen har Majken alltid lagt lite extra träull i skottkärran. Bara för säkerhets skull.
Nu ligger Edel i sin gyllene halmsäng med en hel familj silkesapor nerbäddade längs ryggen, och lilla Pyttan har den bästa platsen av alla, högst uppe vid axeln. Sov lika gott och varmt som hon, min vän. God natt.
