Det var en gång en pojke som hette Oscar, och han hade en farfar som påstod att han hade sett en regnbåge på natten.
”Det stämmer inte”, sa Oscar. ”Regnbågar kommer från solen. På natten finns det ingen sol.”
”Jag såg den ändå”, sa farfar. ”När jag var ung. Den var vit.”
”Regnbågar är inte vita.”
”Den här var det”, sa farfar.
Oscar funderade mycket på det. Det var ett mysterium. Han frågade sin lärare. Hon hade aldrig hört talas om det. Han frågade mamma. Hon ryckte på axlarna. Han tittade i sin bok om vädret. Där stod ingenting om nattregnbågar.
Så han bestämde sig för att farfar hade drömt.
Men en kväll i september, när Oscar var på besök, hade det regnat hela dagen. På kvällen slutade det. Molnen gled bort från ena sidan av himlen, och fullmånen kom fram, stor och vit, lågt över träden bakom huset.
Borta på andra sidan himlen hängde de sista regnmolnen kvar. Det droppade från takrännan.
Farfar kom in i vardagsrummet. Han hade jackan på sig.
”Kom”, sa han. ”Ta på dig stövlarna. Fort.”
De gick ut på fältet bakom huset. Månen var bakom dem. Framför dem var himlen mörk och full av fint regn som inte riktigt föll, bara hängde i luften.
”Titta”, sa farfar. ”Inte på månen. Åt andra hållet.”
Oscar tittade.
Först såg han ingenting. Bara mörker. Sedan vande sig hans ögon. Och då såg han den.
En båge. En stor, svag, vit båge som gick över hela himlen, från fältet på ena sidan till skogen på den andra. Den var inte färgad som en vanlig regnbåge. Den var ljus och gråaktig, som ett band av dimma. Men den var där. Den stod alldeles stilla på himlen.
”En månregnbåge”, sa farfar tyst.
”Varför är den vit?”
”För att månljuset är svagt. Regnbågen har faktiskt färger. Men våra ögon kan inte se färger när det är så mörkt. Så den ser vit ut för oss.”
Oscar stod länge och tittade. Han tänkte på att det var samma sak som en regnbåge. Ljuset kom bakifrån och träffade regndropparna och kastades tillbaka. Det var bara månen i stället för solen.
”Man måste ha tur”, sa farfar. ”Det måste vara fullmåne. Månen måste stå lågt. Och det måste regna på andra sidan. Jag har bara sett den två gånger förut i hela mitt liv.”
Månregnbågen blev svagare. Regnet drev bort. Till slut var den borta.
Inne i köket drack de varm choklad, och Oscar satt och funderade.
”Farfar”, sa han. ”Förlåt att jag sa att du hade drömt.”
”Det gör ingenting”, sa farfar. ”Jag trodde inte på min egen farfar heller.”
Månregnbågen är borta, och farfars stövlar står blöta i hallen. Men någonstans där det regnar i natt och månen står lågt står kanske någon annan ute på ett fält och tittar upp. God natt, du.
