Det var en gång en svanunge som hette Svanvit, och hon var inte det minsta vit.

Hon var grå. Gråbrun och dunig, med en mörk näbb och stora, platta fötter som var lite för stora för resten av henne. Det är så svanungar ser ut. De blir vita först när de är nästan ett år gamla. Men hennes mamma hade gett henne namnet ändå, för hon tyckte att det var ett vackert namn att växa in i.

Svanvit bodde på en sjö i Värmland, där skogen går ända ner till vattnet och där det står gamla pilträd längs stranden med grenar som hänger ner och nuddar ytan. Hon bodde där med sin mamma och pappa och tre syskon. På dagarna simmade de omkring och åt vattenväxter. Och på kvällen, när solen hade gått ner, lade de sig ute på vattnet, tätt ihop, och vände huvudet bakåt på ryggen och stoppade in näbben under vingen och sov.

Alla utom Svanvit.

”Jag kan inte”, sa hon. ”Jag kan inte ha huvudet under vingen. Det är mörkt där inne.”

”Det är meningen”, sa hennes pappa sömnigt.

Svanvit försökte. Hon stack in näbben mellan fjädrarna. Det var varmt och mörkt och luktade svan. Hon höll den där i ungefär fem sekunder. Sedan drog hon ut huvudet igen och tittade sig omkring.

Det var en ljus sommarnatt. Himlen var mörkblå, inte svart, och över skogen stod månen och lade en lång, silvervit stig över sjön. Svanvit hade aldrig sett sjön så förut. Hon brukade sova innan det blev så sent.

Då hörde hon det.

”Hoo. Ho-ho-ho-hoooo.”

Det kom från det största pilträdet. Svanvit vred på halsen och tittade dit. På en gren, tätt intill stammen, satt en fågel som hon aldrig hade sett förut. Den var brun och gråspräcklig och rund, med ett stort, platt ansikte och två svarta ögon som var så stora att de nästan fyllde hela ansiktet.

Svanvit simmade lite närmare. Bara lite. Hon lät sin familj ligga och sova i en liten, vit klump ute på vattnet.

”Vem är du?” frågade hon.

”Hagbard”, sa fågeln. ”Kattuggla. Vem är du?”

”Svanvit.”

Hagbard tittade ner på henne. Han vred huvudet långt åt sidan, så långt att det såg fel ut. Ugglor kan vrida huvudet nästan hela varvet runt.

”Du är inte vit”, sa han.

”Det blir jag”, sa Svanvit. ”Varför är du vaken?”

”För att det är natt”, sa Hagbard. ”Jag är alltid vaken på natten. På dagen sitter jag i ett hål i trädet och sover. Varför är du vaken?”

Svanvit funderade på det. ”För att jag aldrig har sett natten”, sa hon.

Hagbard tittade på henne med sina stora ögon. Sedan lyfte han från grenen. Han flög ut över vattnet, lågt, och Svanvit hörde ingenting. Inga vingslag. Inget sus. Det var som om en bit av natten flyttade sig. Sedan landade han på en gammal påle som stack upp ur vattnet precis bredvid henne.

”Hur gör du det?” frågade hon. ”Så tyst?”

”Mina fjädrar är mjuka i kanten”, sa Hagbard. ”Som sammet. Så luften bara viskar förbi.” Han skakade på sig. ”Vill du se natten? Då måste du vara tyst. Och lyssna.”

Svanvit låg alldeles stilla på vattnet. Och hon lyssnade.

Hon hörde en groda någonstans i vassen. Kväk. Och en till, längre bort. Hon hörde ett litet plask, där en fisk vände sig under ytan och gjorde ringar i månstigen. Hon hörde ett sus över huvudet, och när hon tittade upp såg hon något litet och mörkt fara fram och tillbaka i små, snabba svängar.

”Fladdermöss”, sa Hagbard. ”De är också vakna på natten.”

Hon hörde vinden i pilträdet. Hon hörde en rådjursmamma som gick ner till vattnet på andra sidan sjön för att dricka, och hon såg hennes ögon lysa i mörkret, två små gröna prickar. Och hon hörde sin egen familj som andades långsamt och lugnt ute på vattnet bakom henne.

”Det är en hel värld”, sa Svanvit tyst.

”Det är det”, sa Hagbard.

De satt länge så. Månen gled lite längre över himlen. Svanvit gäspade. Det var en stor gäspning, med näbben vidöppen.

”Du är trött”, sa Hagbard.

”Lite”, sa Svanvit.

”Simma hem då”, sa Hagbard. ”Natten finns kvar i morgon också. Den går ingenstans.”

Svanvit simmade tillbaka till sin familj. Hon lade sig mellan sin mamma och ett av sina syskon, som var så varma att hon nästan inte kände vattnet. Hon stack in näbben under vingen. Det var mörkt där inne. Men det var inte ett tomt mörker längre. Det var fullt av grodor och fladdermöss och vind och en uggla som satt på en påle och höll vakt.

”Hoo”, hörde hon från det stora pilträdet. ”Ho-ho-ho-hoooo.”

Och så somnade hon.

Hör du det, du? Ute på sjön sover Svanvit nu med huvudet under vingen, och uppe i pilträdet sitter Hagbard och vaktar natten åt henne. Den finns kvar i morgon också. Blunda och lyssna. God natt.