Det var en gång två syskon, Åsa och Julius, som firade jullov hos sin mormor i ett litet hus vid skogen.
Det hade snöat i tre dagar. Snön låg så tjockt på taket att huset såg ut som en tårta med glasyr, och ute i trädgården hade fågelbordet blivit en liten vit kulle. På kvällarna satt de vid kaminen, och mormor stickade och berättade.
”Här i skogen bor Vintertomten”, sa hon. ”Han är mindre än de andra tomtarna och har en luva som är röd som ett lingon. Det är han som samlar in breven till jultomten från alla de små husen här omkring. Han lägger dem i en säck av näver och bär dem till ett ställe där renarna hämtar dem.”
”Har du sett honom?” frågade Julius. Han var sex.
”Bara hans spår”, sa mormor. ”På morgonen, om man är tidigt uppe.”
Åsa var nio och trodde inte riktigt på tomtar. Men hon gick ändå upp tidigt nästa morgon.
Det var fortfarande nästan mörkt. Himlen var blå och kall över skogen. Och i snön vid grinden fanns det spår. Små, smala spår, som av två pyttesmå stövlar, som gick över trädgården, bort längs stigen och in mellan granarna.
”Mormor!” viskade Åsa. ”Julius!”
De tog på sig overaller och mössor och vantar. Mormor tog på sig sin stora rock och tog med en ficklampa.
”Vi följer stigen”, sa hon. ”Inte längre än till den stora stenen. Och ni håller er där jag kan se er.”
De följde spåren. De gick mellan granarna, där snön var tunnare, och över en liten bro över en bäck som hade frusit. Spåren gick hela vägen. Små och prydliga, ett steg i taget.
Vid den stora stenen stannade de. Spåren gick runt den och försvann in i en tät buske.
Men precis vid stenen låg något rött i snön.
Det var en luva. En pytteliten röd luva, stickad av tunn ull, med en tofs i toppen. Den var inte större än en äggkopp.
Julius plockade upp den. Den var fortfarande lite varm inuti.
”Och titta”, sa Åsa.
Under en grangren, lite längre bort, stack ett hörn av papper upp ur snön. Hon drog försiktigt loss det. Det var ett kuvert. Det var lite fuktigt i kanten. Utanpå stod det med stora, sneda bokstäver: TILL JULTOMTEN. Och under, med mindre bokstäver, som en vuxen måste ha hjälpt till med: Från Randi, 4 år, Skogsbrynet 3.
”Det är flickan i det röda huset längst bort på vägen”, sa mormor. ”Det måste ha ramlat ur säcken.”
”Då kommer det aldrig fram”, sa Julius.
De tittade på varandra. Kuvertet var inte igenklistrat. Det var bara vikt. Åsa tittade inte i det. Så gör man inte med andras brev. Men det var vikt så löst att ett hörn av teckningen stack ut. Det var en ren. En brun ren med alldeles för många ben och en röd mule.
”Vi lägger tillbaka det”, sa Åsa. ”Tillsammans med luvan. Så att han kan hitta båda.”
De hittade den lägsta grenen på den stora granen vid stenen. Julius satte luvan på toppen av en kvist. Åsa stack in kuvertet mellan barren precis under den, så att det satt fast och inte kunde blåsa bort. Sedan gick de hem och drack varm choklad, och Julius tittade ut genom fönstret hela förmiddagen.
Nästa morgon gick de dit igen, alla tre.
Luvan var borta. Kuvertet var borta. Och i snön under granen hade någon skrivit något med en liten pinne, med små, spetsiga bokstäver.
TACK.
Bredvid låg en liten grankotte med en röd ulltråd knuten runt.
Åsa sa ingenting på hela vägen hem. Men hon höll mormor i handen.
På julafton fick Randi i det röda huset ett kort från jultomten med en bild av en ren. Den hade precis fyra ben, berättade hon för sin mamma. Och det berättade hennes mamma vidare för mormor nere i affären.
Vem kan det vara som har knutit den röda ulltråden runt grankotten på Åsas nattduksbord, du? Det är hon numera ganska säker på. Ute i skogen ligger snön tjock och stilla, och någonstans bakom den stora stenen hänger en pytteliten röd luva på tork över en liten spis. God natt.
