Det var en gång en liten trollkarl som hette Toke. Han hade en sned stuga i skogen med mossa på taket, och han hade en hatt. En hög, spetsig, blå hatt med silverstjärnor, som kunde prata och var väldigt bra på att hitta saker.
”God morgon, hatt”, sa Toke varje morgon.
”Det är för tidigt”, sa hatten varje morgon. Hatten var ingen morgonmänniska.
Men när den väl var vaken var den oumbärlig. Kaninen Knopp hade tappat bort sin morot. Hatten snurrade två varv på Tokes huvud och sa: ”Under ormbunken. Den med det knäckta bladet.” Och där låg moroten.
En liten talgoxe kunde inte hitta sitt bo. Hatten böjde sin spets mot öster och sa: ”Tredje boken. Hålet vid den tjocka grenen. Och säg till henne att sluta flyga i cirklar, det gör mig yr.”
Det var så de levde. Toke och hatten hjälpte till, och skogens djur kom med kottar, nötter och ibland en kaka.
Så en tisdag blåste det.
Det blåste så mycket att träden böjde sig och löven flög vågrätt. Toke var ute och plockade svamp. Han höll i korgen med båda händerna.
Han höll inte i hatten.
Fupp. Den lyfte. Den fladdrade upp över grenarna och var borta.
”Hatt!” ropade Toke. ”HATT!”
Inget svar. Bara vind.
Toke stod alldeles stilla. Det var första gången på många år som han var utan hatt. Huvudet var kallt. Och han visste inte var han skulle leta. Det var ju hatten som hittade saker.
Han satte sig på en sten. ”Hur hittar man något”, sa han högt, ”när man inte har något som kan hitta saker?”
”Man frågar”, sa en röst.
Det var Knopp. Kaninen satt under ormbunken med det knäckta bladet och tuggade på ett grässtrå.
”Frågar vem?”
”Alla”, sa Knopp. ”Jag såg den flyga åt det hållet. Mot bäcken. Längre än så kan jag inte se. Jag är låg.”
Toke gick mot bäcken. Vid bäcken satt talgoxen på en gren.
”Har du sett min hatt?”
”Den flög över mig!” kvittrade talgoxen. ”Precis över mig! Jag blev så rädd att jag flög i cirklar!” Hon pekade med näbben. ”Mot den gamla ladan.”
Vid den gamla ladan satt en skata på takåsen.
”Hatt?” sa skatan. ”Blå? Med silver? Ja. Den ser väldigt dyr ut. Jag tänkte ta den.”
”Gjorde du det?”
Skatan tittade bort. ”Nej. Den pratade med mig. Den sa att om jag rörde den skulle den berätta för hela skogen var jag gömmer mina skedar.” Hon ruskade på fjädrarna. ”Den landade i grävlingens hål. Bakom ladan.”
Bakom ladan fanns ett hål. Och ur hålet kom en dämpad röst.
”Det är för mörkt här inne. Och det luktar grävling. Och det sitter en mask på min stjärna.”
Toke lade sig på magen och stack ner armen i hålet. Han fick tag i spetsen och drog. Ut kom hatten, skrynklig och jordig, med en liten röd daggmask på ena stjärnan.
Grävlingen stack fram huvudet bakom den. ”Den har pratat i en timme”, sa den trött. ”Ta den. Snälla.”
Toke plockade bort daggmasken och satte den försiktigt i gräset. Sedan borstade han av jorden från hatten med ärmen och satte den på huvudet.
Det var tyst en stund.
”Hur hittade du mig?” sa hatten. ”Jag var ju inte där och kunde hitta mig.”
”Jag frågade”, sa Toke. ”Knopp och talgoxen och skatan. Och grävlingen, egentligen.”
”Hm”, sa hatten. Den lät nästan förnärmad. Och sedan, lite senare: ”Det var bra gjort.”
De gick hem genom den blåsiga eftermiddagen. Toke höll i hatten med ena handen hela vägen.
På kvällen, när han hade tvättat den i en balja och hängt den på tork över kakelugnen, satt han i fåtöljen och tittade på den.
”God natt, hatt”, sa han.
”Det är för tidigt”, sa hatten. Men den lät glad. Och en stund senare snarkade den. Hattar kan faktiskt snarka när de har haft en lång dag.
Har du en sak som du alltid letar efter, du? En strumpa, en nalle, en mössa? Om du inte hittar den i morgon kan du ju fråga någon. Det fungerade för Toke. God natt.
