Det var en gång en pojke som hette Felix. Han var åtta år, och han bodde granne med en trollkarl.
Trollkarlen hette Mäster Ambrosius. Han bodde i ett snett, blått hus med ett torn på taket, och han var världens snällaste trollkarl. Men han var också världens glömskaste.
Han kom mycket väl ihåg var han lade sina saker. Det var inte det. Han kom inte ihåg hur hans trollramsor slutade.
Han började alltid bra. ”Hokus pokus, sol och vind, låt det bli …” Och så stannade han. Och så kliade han sig i skägget. Och så sa han bara något.
En dag ville han trolla fram en regnbåge över stan. ”Hokus pokus, sol och vind, låt en båge komma … öh … in!”
Det kom in en båge. Det var en pilbåge, och den kom in genom köksfönstret hos fru Berg och landade i hennes soppa.
En annan dag ville han trolla fram regn över sin torra trädgård. ”Droppa, droppa, moln så grått, låt det regna … öh … på … tå!”
Det regnade på hans tå. Bara på hans tå. Han fick gå omkring resten av dagen med ett litet moln över ena foten.
Felix satt på muren mellan de två trädgårdarna och tittade på.
”Varför skriver du inte ner dem?” frågade han.
”Det har jag försökt”, sa Mäster Ambrosius och suckade. ”Då glömmer jag var jag har lagt lapparna.”
Felix tänkte. Han kom att tänka på sin lillebror, som precis hade lärt sig räkna till tio med en sång. Han kom inte ihåg siffrorna, men han kom ihåg sången.
”Försök rimma”, sa Felix. ”Så att du hör vad som ska komma.”
”Men det gör jag ju”, sa trollkarlen.
”Ja, men du rimmar efteråt”, sa Felix. ”Du måste hitta rimmet först. Och sedan måste du öva tills du kan sjunga det.”
Så de övade. De satt på muren hela eftermiddagen. Felix hittade på rim, och Mäster Ambrosius sjöng dem, om och om igen, på en gammal melodi om en häst.
Sol och regn och lite av var,
gör en båge som står kvar.
Det var regnbågen.
Moln så grått, så tungt och tätt,
regn på trädgården, mjukt och lätt.
Det var regnet.
Nästa morgon ställde sig Mäster Ambrosius mitt i sin trädgård. Han lyfte staven. Han tittade bort mot Felix, som satt på muren. Felix nickade.
Trollkarlen sjöng. Han sjöng lite falskt, men han sjöng hela rimmet, ända till sista ordet.
Över trädgården drog ett litet grått moln ihop sig. Och så började det regna, mjukt och lätt, på jordgubbarna och salladen och rosenbuskarna. Inte på hans tå. Inte i fru Bergs soppa.
”Det fungerar!” ropade Mäster Ambrosius.
På eftermiddagen sjöng han regnbågen. Den kom. Den stod över hela stan, med alla sju färgerna, och fru Berg kom ut i sin trädgård och tittade upp med soppskeden i handen.
Felix satt på muren och log.
Den kvällen kunde han höra trollkarlen sjunga inne i det blå huset. Det var en ny sång. Felix lyssnade.
God natt, Felix, sov nu gott,
mörkret är så mjukt och blått.
Det rimmade. Och det fungerade. Felix somnade innan sången var slut.
Har du en sång som du kan utantill, du? Sjung den inne i huvudet nu, ända från början. Kanske hinner du inte till slutet. Det gör ingenting. God natt.
