Det var en gång en skogsälva som hette Kvitten. Hon hade vingar som tunna björklöv och en korg av ett valnötsskal, och hon hade hört talas om den magiska källan djupt inne i skogen, som kunde uppfylla en önskan.

Hon flög dit en eftermiddag i oktober. Det var långt. Hon vilade hos en kanin som delade en klöver med henne. Hon blev buren över floden på ryggen av en gammal sköldpadda. Sedan flög hon in i den mörka delen av skogen, där granarna stod tätast.

Där var källan. Men den glittrade inte.

Den var bara en liten lerig pöl mellan några stenar. Den sipprade. Nästan ingenting.

”Är du den magiska källan?” frågade Kvitten.

Pölen bubblade svagt. ”Det var jag”, sa den med en röst som en droppe som faller. ”Nu är jag bara trött. Mitt vatten kan inte komma upp. Det ligger löv överallt.”

Kvitten tittade. Det var sant. Ovanpå källan, över stenarna och ner i hålet där vattnet skulle komma ifrån, låg det löv. Tusentals blöta bruna höstlöv, packade ihop.

”Kan du inte önska bort dem?”

”Jag kan inte önska för mig själv”, sa källan. ”Bara för andra.”

Kvitten ställde ifrån sig korgen. Hon tog det första lövet och drog. Det var tungt och blött. Hon bar det bakom en sten.

Sedan nästa.

Det tog lång tid. Det blev mörkt. Kaninen som hade delat sin klöver kom skuttande och började knuffa löv med nosen. Sköldpaddan kom långsamt efter och knuffade med sitt skal. En ekorre kom ner från granen och bar löv i munnen. En ormvråk satt på en gren och höll utkik.

Löv efter löv. Hela natten.

Precis före gryningen drog Kvitten bort det sista lövet. Och under det fanns ett litet hål i stenen. Och från hålet kom det vatten. Först en droppe. Sedan en strimma. Sedan en liten klar porlande ström som fyllde pölen så att den blev ren och blank och speglade de sista stjärnorna.

”Ahhh”, sa källan. Den lät som ett barn som får ett glas vatten efter en lång dag.

”Nu kan du önska”, sa den. ”Vad vill du?”

Kvitten öppnade munnen. Men hon var så trött. Hennes vingar var tunga. Hon hade burit löv hela natten. Kaninen hade redan somnat lutad mot sköldpaddans skal.

”Får jag tänka på saken?” sa hon.

”Du får tänka så länge du vill”, sa källan. ”Jag rinner ingenstans. Inte längre.”

Kvitten lade sig på mossan bredvid källan. Hon hörde vattnet porla. Hon hann tänka på en önskan, och sedan på en annan, och sedan somnade hon mitt i den tredje.

Källan porlade vidare. Den väntade.

Porla, porla. Om du fick en önskan, vad skulle det då vara? Du behöver inte välja i natt. Källan väntar. God natt.