Det var en gång en drake som hette Stormdraken. Den hade inga fjäll och inga klor, och den kunde inte spruta eld. Den var gjord av rött och gult segeldukstyg och långa kolfiberpinnar, den var fyra meter lång, och den hade en svans på tjugo meter som böljade bakom den som en flod av band.
Stormdraken var en flygdrake. Och den tillhörde Ottilias morfar.
Morfar Tage hade byggt den själv för många år sedan, och varje år i juni tog han med den till drakfestivalen vid havet. För varje år i juni kom det folk från många länder till den långa platta sandstranden för att flyga drake. Där fanns drakar som bläckfiskar och drakar som valar, drakar som tigrar och drakar lika stora som hus. Och där fanns Stormdraken.
I år fick Ottilia följa med för första gången.
Stranden var så bred att man fick gå länge för att komma fram till vattnet. Sanden var hård och platt. Och över alltihop, i alla färger, hängde det drakar. Hundratals. Ottilia stod och snurrade runt med öppen mun.
Men det fanns ett problem. Vinden.
Den var vild i dag. Den kom in från havet i byar, så att sanden yrde över stranden i långa vita slöjor, och de små drakarna dansade och dök och störtade ner.
”Det här är Stormdrakens väder”, sa morfar. ”Den tycker om det.”
De lade ut den på sanden. Morfar visade Ottilia hur linorna skulle sitta. Det fanns två, en till varje hand, så att man kunde styra.
”Regler”, sa morfar. ”Den här draken är stark. När vinden tar tag i den kan den dra en vuxen längs stranden. Så jag håller i handtagen. Du håller i mig. Och om jag säger släpp, så släpper du. Alltid.”
Ottilia nickade.
Morfars vän höll upp draken mot vinden. ”Nu!” ropade morfar.
Vännen släppte. Och Stormdraken drog iväg.
Den sköt upp i luften så snabbt att Ottilia flämtade till. Linorna spändes med en smäll. Morfar lutade sig bakåt med hälarna i sanden, och Ottilia höll honom om midjan. Hon kunde känna hur draken drog i dem båda. Inte tillräckligt hårt för att välta dem. Men nästan.
Uppe i luften vecklade Stormdraken ut sig. Den röda kroppen. Den gula svansen som piskade fram och tillbaka. Vinden visslade i linorna.
”Den är vild!” ropade Ottilia.
”Det är vinden som är vild”, ropade morfar. ”Draken är bara glad.”
Han drog i den vänstra linan. Stormdraken svängde åt vänster och gjorde en stor ögla. Han drog i den högra. Den svängde åt höger. Folk på stranden stannade och pekade.
Sedan kom en stor vindby. Draken ryckte. Morfar gled ett steg framåt i sanden, och sedan ett till.
”Håll i dig”, sa han lugnt. Och sedan drog han in båda linorna mot sig på en gång, och draken lyfte högt upp där vinden var jämnare och lade sig alldeles stilla i luften.
Den bara hängde där. Röd och gul mot den blå himlen, med svansen böljande.
”Vill du känna på den?” frågade morfar.
Han tog Ottilias händer och lade dem på handtagen tillsammans med sina egna. Hans händer var fortfarande utanpå. Men Ottilia kunde känna det. Draken som levde i änden av linorna. Varje litet ryck. Varje sug av vinden. Det var som att hålla en häst i tömmarna.
De flög Stormdraken i en hel timme. Sedan mojnade vinden, och morfar drog långsamt ner den, och den landade mjukt på sanden som ett trött djur.
Den kvällen satt de i sommarstugan med sand i öronen och sand i strumporna. Ottilia kunde fortfarande känna draken i armarna.
Blåser det hemma hos dig i natt? Det är samma sorts vind som lyfte Stormdraken över stranden. Nu ligger draken hoprullad i sin väska i hallen och väntar på i morgon. God natt.
