Det var en gång en liten fe som hette Lilja. Hon hade vingar som tunna bitar av såpbubblor, hon bodde i ett hål i en gammal pil vid ån, och varje natt flög hon en runda över skogen med sin påse stjärnstoft.
Ett stänk på igelkotten som hade ont i magen. Ett stänk på mössen i deras bo. Ett stänk på rådjurskalven som sov med ena örat uppe. Då sov de lite tyngre. Lite mjukare.
En kväll var påsen tom.
Lilja vände ut och in på den. Hon skakade den. Det kom ut en enda gnista, och den slocknade innan den nådde marken.
”Var kommer egentligen stjärnstoft ifrån?” sa hon högt. Det hade hon aldrig tänkt på. Påsen hade bara alltid varit full.
Ett nattfly satte sig på pilgrenen bredvid henne. Hon var grå och brun och luden som en liten vante, och hon hette Viola.
”Det vet jag inte”, sa Viola. ”Men jag vet att natten visar en sak i taget. Om man håller sig vaken och tittar.”
Så det gjorde de. De satte sig på en sten vid ån, tätt ihop, och tittade på natten.
Klockan elva kom månen upp över backen, stor och orange. Den sken på vattnet så att ån liknade en stig av silver. Men den gav inget stoft.
Vid midnatt tände lysmaskarna sina gröna ljus i dikeskanten. De blinkade och slocknade, blinkade och slocknade. Vackert. Men inte heller det var stjärnstoft.
Klockan två blev det kallt. Viola skakade vingarna, och Lilja drog in dem båda under ett syrablad. Över dem stod stjärnorna tätare än någonsin, och de lyste så klart att det nästan var som om de väntade på något.
Klockan fyra var det helt stilla. Till och med ån kluckade tystare. I nyponbusken bakom dem satt en spindel mitt i sitt nät, alldeles orörlig.
Och precis innan solen gick upp, när stjärnorna bleknade och himlen blev grå i kanten, såg de det.
På spindelns nät hängde daggdroppar. Hundratals, på varenda tråd, som små glaspärlor. Och inne i varenda droppe satt en liten, liten glimt av stjärnljus. Det sista ljuset från natten, som dropparna hade hållit fast vid.
”Åh”, viskade Lilja.
Hon flög försiktigt fram till nätet. Hon rörde inte tråden. Hon höll bara påsen under dropparna, och en efter en, när de blev tunga nog, föll de ner i den. Plipp. Plipp. Plipp. Varje gång de träffade påsen blev de en liten gnista.
”Du får gärna ta dem”, sa spindeln. ”Dagg är besvärligt. Det gör nätet tungt.”
När solen kom upp var påsen full.
Lilja gav den första gnistan till Viola, som hade hållit henne sällskap hela natten. Nästa till spindeln, som lade den mitt i sitt nät, där den blev sittande och glimmade.
Den natten flög Lilja sin runda över skogen igen. Igelkotten. Mössen. Rådjurskalven med ena örat uppe. Ett stänk var. Och tätt bakom henne flög ett litet grått nattfly som aldrig mer behövde leta efter ljus.
Sov gott. I morgon bitti, när du vaknar, titta efter daggdroppar i gräset. Kanske sitter det fortfarande lite av nattens stjärnljus gömt i dem. God natt.
