Det var en gång en älva som hette Vinga. Hon var bara en morgon gammal.
Hon hade kommit ut ur sin puppa vid soluppgången. Puppan hängde under ett blad på en björnbärsbuske, och den var brun och torr och liknade en liten hoprullad plånbok. Sedan sprack den, och ut kröp Vinga. Hon hängde i bladet med båda händerna och tittade ut över världen.
Hennes vingar var inte som de andra älvornas vingar.
De andra älvorna som flög förbi hade stora, släta vingar som var klara som glas och skimrade i solen. Vingas vingar var små och skrynkliga och blöta. De hängde ner längs ryggen på henne som en bit blött papper som har skrynklats ihop i en ficka.
”Kan jag flyga nu?” ropade hon till en älva som flög förbi.
Älvan stannade i luften. Hon var gammal och hade grått hår och vingar med små sprickor i kanten. Hon hette Ranka.
”Inte än”, sa Ranka. ”Du har ju precis kommit ut.”
”Men jag vill flyga nu.”
Ranka satte sig på bladet bredvid henne. ”Titta på dina vingar”, sa hon. ”De är skrynkliga eftersom de har legat hopvikta i puppan. Nu ska de vecklas ut. Det gör de själva. Men det tar tid. Och sedan ska de torka.”
”Hur lång tid?”
”Till i kväll”, sa Ranka. ”Kanske.”
Vinga suckade. Det var väldigt lång tid att hänga i ett blad.
Men hon hängde. Ranka satt bredvid henne, och de tittade på vingarna tillsammans.
Först hände ingenting. Sedan, långsamt, började vingarna sträcka på sig. Något rann ut i dem, ut genom de små ådrorna som gick kors och tvärs i dem som vägar på en karta. Vecken slätades ut, ett efter ett. Det kittlades. Vid lunchtid var vingarna lika stora som hon själv. På eftermiddagen var de större.
”De är mjuka”, sa Vinga och rörde försiktigt vid den ena.
”Då ska du inte röra”, sa Ranka. ”Låt solen sköta det.”
Vinga höll händerna alldeles stilla. Hon hängde i bladet och lät solen skina på vingarna, och en mild vind blåste genom björnbärsbusken, och vingarna torkade. De blev styva och klara. Lite i taget kunde hon se löven och himlen genom dem.
På eftermiddagen kom en fjäril och satte sig på ett blad alldeles bredvid. Den fällde upp och ihop sina vingar, långsamt, medan den torkade sig i solen.
”Gör den samma sak?” frågade Vinga.
”Alla med vingar gör det”, sa Ranka. ”Det har de alltid gjort. Till och med de största.”
När solen stod lågt över ängen och luften blev gyllene tittade Ranka på Vingas vingar. Hon rörde vid kanten av den ena med ett finger.
”Nu”, sa hon.
Vinga släppte bladet med ena handen. Sedan med den andra. Hon föll en liten bit. Sedan slog hon med vingarna. Det surrade.
Och hon flög.
Inte högt. Inte långt. Från bladet bort till nästa gren, och sedan till nästa, och sedan en liten sned runda runt busken, där hon nästan flög in i ett björnbär. Hon landade bredvid Ranka igen och var alldeles andfådd.
”Jag flög”, sa hon.
”Du flög”, sa Ranka.
Vinga hade levt en hel dag. Det var den längsta dagen i hennes liv. Hon lade sig ner på bladet, vek försiktigt ihop sina nya torra vingar över ryggen och somnade innan det hade blivit helt mörkt.
Du har också vuxit lite i dag. Det kan man inte känna medan det händer. Det händer bara, helt av sig självt, medan man väntar och sover. God natt.
