Det var en gång en liten skogstomte som hette Knutte. Han hade en röd luva, ett skägg som en tuss mossa och en håla under en gammal hasselbuske, och varje höst samlade han hasselnötter inför vintern.
En morgen i september hittade han en nöt som var annorlunda.
Den låg i gräset under hasselbusken, och den såg helt vanlig ut. Brun och blank och lite spetsig i toppen. Men när Knutte tog upp den rörde den på sig.
Han tappade den. Den låg stilla.
Han tog upp den igen och höll den mot örat. Därinne hördes ett ljud. Ett svagt, svagt knaster, som när någon äter kex inne i ett skåp.
”En magisk nöt”, viskade Knutte.
Han bar hem den och lade den på sitt köksbord. Den låg stilla hela förmiddagen. På eftermiddagen rullade den en liten bit över bordet helt av sig själv. Knutte satt på sin pall och tittade på den med stora ögon.
På kvällen gick han bort till ekorren i den gamla eken. Ekorren visste allt om nötter.
”Den rör på sig”, sa Knutte. ”Och den säger knaster.”
Ekorren tog nöten och vände på den. Sedan pekade han med sin lilla klo på ett ställe precis vid spetsen. Där fanns ett pyttelitet, pyttelitet hål. Så litet att man nästan inte kunde se det.
”Det bor någon i den”, sa ekorren. ”Den är inte magisk. Den är bebodd.”
”Vem då?”
”En hasselnötvivel”, sa ekorren. ”I våras stack hennes mamma in sin långa snabel i nöten medan den var grön och mjuk och lade ett ägg. Ägget blev en larv. Och larven har suttit därinne hela sommaren och ätit av nöten inifrån.”
Knutte tittade på nöten. ”Vad gör den nu?”
”Den gnager sig ut”, sa ekorren. ”Snart. Och sedan kryper den ner i jorden och sover hela vintern. Och en dag blir den en skalbagge med lång snabel, precis som sin mamma.”
Knutte bar hem nöten igen. Den här gången lade han den inte på köksbordet. Han lade den på en liten kudde av mossa på golvet, precis vid dörren, så att det inte var långt till jorden.
Den natten var han uppe länge. Han satt med en tänd kotte i en skål och tittade.
Strax före midnatt blev det lilla hålet större. Knaster, knaster. Först kom ett litet vitt huvud ut, inte större än ett sandkorn. Sedan resten. Det var en liten, krokig, vit larv. Den kröp ut ur nöten, nerför mosskudden, över golvet och ut under dörren.
Knutte öppnade dörren och lyste efter den. Den kröp bort till en mjuk fläck jord vid hasselns rot. Och sedan grävde den ner sig, långsamt, tills det inte fanns något kvar att se.
Knutte tog med sig den tomma nöten in och ställde den på sin hylla. Den var lätt nu, alldeles tom. Men den hade varit ett hus hela sommaren.
Sedan kröp han själv ner under sitt täcke av torra löv och blundade.
Nere under jorden, du, vid roten av en hassel, ligger en liten vit larv och sover. Den har grävt sig ett rum som är precis lagom stort. Där ska den bo hela vintern. Sov gott och god natt.
