Det var en gång en liten drake som hette Didrik. Han var grön som en ärta och hade vingar som fladdrade lite för mycket när han sprang, och han bodde tillsammans med sin mamma och sin pappa i en grotta högt uppe på ett berg.
Didriks pappa kunde vråla så att småstenarna rasslade nerför bergssidan. Hans mamma kunde vråla så att molnen knuffades åt sidan. Till och med hans storasyster Glöd kunde vråla så att fåren ute på ängen tittade upp.
Didrik kunde inte.
Han försökte på morgonen. Han ställde sig på klippkanten, fyllde lungorna tills bröstet stod ut som en tunna och öppnade munnen.
”Pip”, sa han.
Han försökte på eftermiddagen bakom en sten, där ingen kunde se honom.
”Pyyh”, sa han. Det kom ut ett litet rökmoln, runt som en bulle.
”Varför kan jag inte?” frågade han sin mamma.
Mamma lade en stor vinge om honom. ”Din röst är inte färdig än”, sa hon. ”Den växer, precis som dina vingar. Den kommer när den är redo. Man kan inte dra ut den.”
Men Didrik ville ha den nu.
Han övade hela veckan. Han vrålade in i en ihålig trädstam, för han tänkte att den kanske skulle göra ljudet större. ”Piip”, sa trädstammen tillbaka.
Han vrålade ut över sjön. En and tittade på honom och simmade vidare.
Han vrålade åt Glöd när hon sov. Hon vaknade inte ens.
”Du tar i för mycket”, sa pappa en kväll. ”När man tar i blir halsen liten. Vrålet bor längre ner. Det kommer när du inte tänker på det.”
Didrik förstod det inte. Hur kan något komma när man inte tänker på det?
Den kvällen var han mycket trött. Han hade flugit tre varv runt berget och övat på att landa utan att slå i knät, och han hade ätit fyra kokta potatisar och ett helt päron. Mamma bad honom lägga sig i sovhörnan. Glöd låg redan och snarkade med svansen över nosen.
Didrik lade sig. Han drog ihop vingarna. Han tittade ut genom grottans öppning, där de första stjärnorna hade tänts.
Och då kom det en gäspning.
Det var en av de stora gäspningarna. Den började nere i svansspetsen och kröp upp genom magen och ryggen och halsen, och Didrik öppnade munnen så stort han kunde, och ut kom:
”RAAAAAOOOOOAAAHH.”
Det ekade runt i grottan. Det rullade ut över bergssidan. Några små stenar rasslade ner. Långt där nere på ängen tittade fåren upp.
Glöd vaknade med ett ryck. ”Vem var det?”
Mamma och pappa tittade på varandra. Sedan tittade de på Didrik.
Didrik stängde munnen. Han såg mycket förvånad ut.
”Det var jag”, sa han. ”Jag gäspade bara.”
Pappa började skratta. Det var ett djupt mullrande drakskratt. ”Där ser du”, sa han. ”Det kom när du inte tänkte på det.”
Didrik försökte igen på en gång. ”Pip”, sa han.
Alla skrattade, Didrik också.
”Det finns där nu”, sa mamma och stoppade in honom under vingen. ”Det hittar vägen igen. Men inte i kväll. I kväll ska det sova.”
Didrik låg och kände efter. Långt nere i magen, under alla kokta potatisar, kunde han känna något stort och varmt som låg hoprullat. Det var hans vrål. Det sov också.
Gäspa. En riktigt stor, ända nerifrån tårna. Hörde du något där inne? Kanske ligger det också något stort och hoprullat och sover nere i din mage. Låt det sova. God natt.
