Det var en gång en pojke som hette Zack. Han var en liten, snäll zombie med grön hud och slarviga skor, och han bodde på den gamla kyrkogården i Klöverby, i en håla under ett kastanjeträd där det var torrt och varmt.
Folk i stan kallade honom zombiekillen och gick i en stor båge runt kyrkogården. Men Zack åt inga hjärnor. Han åt kastanjer och blåbär, och han var rädd för spindlar.
En kväll i oktober, när det var alldeles mörkt och dimman låg mellan stenarna, hörde han någon som snyftade.
Han smög mot ljudet. Bakom en gammal sten med en ängel på satt en flicka i mössa och regnjacka. Hon höll en lykta i handen. En papperslykta på en pinne, med ett stearinljus som hade slocknat.
”Hej”, sa Zack försiktigt.
Flickan skrek.
Zack skrek också, för han blev så rädd när hon skrek.
Sedan var det tyst en stund.
”Förlåt”, sa Zack. ”Jag bor här. Jag är inte farlig. Jag är bara grön.”
Flickan torkade näsan på ärmen. ”Jag heter Tove”, sa hon. ”Vi var på lyktvandring med skolan. Jag skulle bara knyta skosnöret, och sedan var de borta.”
Zack tittade ut över kyrkogården. Långt borta, bakom muren, kunde han se små ljus som rörde sig. En lång, vinglig rad av prickar.
”Där är de”, sa han och pekade.
”Men det är så långt”, sa Tove. ”Och det är så mörkt. Och det är stenar överallt.”
”Jag kan vägen”, sa Zack. ”Jag går här varje natt. Ska vi gå tillsammans?”
Tove tittade på honom. På hans gröna händer. På hans slarviga skor. På hans stora, lite oroliga ögon.
”Okej”, sa hon. ”Men du får gå först.”
De gick. Zack visade henne var stigen gick, så att de inte trampade fel. Han visade henne var marken var lerig. Han visade henne en uggla som satt på kyrktornet och vred huvudet hela varvet runt.
”Hur kan den göra så?” viskade Tove.
”Jag vet inte”, viskade Zack. ”Den har bara alltid kunnat det.”
Vid kyrkmuren stannade Zack. Han satte sig på huk vid en liten vit blomma som växte i en spricka mellan stenarna.
”Den här blommar bara på natten”, sa han. ”Jag kallar den månstjärna. Den stänger sig när det blir ljust.”
Tove satte sig bredvid honom. Blomman lyste nästan i mörkret, så vit var den. Den doftade honung och något annat som hon inte visste vad det var.
”Den har jag aldrig sett”, sa hon.
”Det är inte många som har det”, sa Zack. ”Folk kommer bara hit på dagen.”
På andra sidan muren hördes röster nu. En vuxen röst som ropade: ”Tove? Tove!”
”Det är min fröken”, sa Tove. Hon reste sig. Sedan tvekade hon. ”Vill du inte följa med?”
Zack skakade på huvudet. ”De blir bara rädda. Det brukar de bli.”
Tove tänkte en stund. Sedan tog hon sin papperslykta, den med det slocknade ljuset, och ställde den bredvid månstjärnan.
”Då har du också en”, sa hon.
Hon klättrade över muren och sprang mot ljusen och fröken och de andra. Zack hörde hur de ropade av lättnad.
Han satt kvar en stund. Sedan tog han med sig lyktan hem till hålan under kastanjeträdet och hängde upp den i en rot precis ovanför sin säng.
Den hade inget ljus. Men den var den finaste lykta han någonsin hade haft.
God natt, du. Någonstans där ute, mellan stenarna, slår en liten vit blomma ut just nu, medan du blundar. Sov gott.
