Det var en gång en häxa som hette Grimhild. Hon hade en lång, spetsig, svart häxhatt, och den ville inte sitta fast.
Varje gång det blåste flög den av. Varje gång hon böjde sig ner för att plocka svamp ramlade den av. Och varje gång hon flög på sin kvast slets den av huvudet och försvann ut över trädtopparna, och då fick hon vända och leta efter den.
En gång hängde den i ett kyrktorn i tre dagar.
Grimhild provade allt. Hon trollade in klister i hatten. Då satt den fast, men då satt håret också fast, och det tog en hel kväll att få loss det igen. Hon provade en tung sten i spetsen. Då hängde hatten ner över ögonen. Hon provade en trollformel som skulle göra hatten tung, men hon råkade säga den fel, så hatten blev så lätt att den svävade upp under taket och stannade där.
”Det är en usel hatt”, sa hon till sin uggla.
Ugglan sa ingenting. Den sov.
En dag kom grannflickan Mie förbi. Hon var fem år och bodde i huset nere vid ån, och hon var inte rädd för häxor.
Grimhilds hatt låg i en vattenpöl.
”Varför har du inte resår i?” frågade Mie.
”Resår?”
Mie tog av sig sin egen mössa. Den var röd, med en liten vit resår som gick ner under hakan. ”Mamma syr i den”, sa hon. ”Då blåser den inte av.”
Grimhild tittade länge på mössan. Sedan gick hon in och hämtade nål och tråd, medan Mie sprang hem efter resåren.
Det var ingen trollformel. Det var bara en bit resår från Mies mammas syskrin, fastsydd med svart tråd och åtta små stygn på varje sida.
Grimhild satte på sig hatten och drog ner resåren under hakan. Sedan satte hon sig på kvasten och flög tre varv runt huset, medan Mie stod nedanför och ropade hurra.
Hatten satt fast.
Den kvällen gick Grimhild och lade sig med hatten på. Bara för säkerhets skull.
Resåren håller, du. Hatten sitter fast hur mycket det än blåser, och du ligger varmt och skönt i din säng. God natt.
