Det var en gång en flicka som hette Karoline, och hon var scout. Hon var nio år och den som kunde knyta flest knopar i hela patrullen.
Förra hösten, på helgutflykten, hade patrullen byggt en by i skogen. Det var Halloween, och scoutledaren Rolf hade sagt att de skulle bygga något läskigt av det som de kunde hitta. Så de byggde en zombieby.
De gjorde zombier av grenar. Varje zombie hade en kropp av en tjock pinne, två armar av kvistar som stack ut snett och ett huvud av en gammal, murken stubbe. Ögonen var kottar. Munnen var en spricka i barken. De ställde upp dem i en glänta, en hel flock, med armarna utsträckta som riktiga zombier. De byggde små hus åt dem av grenar och ormbunkar. De gjorde en gata och ett litet läskigt staket av pinnar. Det var den läskigaste by som någon hade sett.
Sedan tog helgen slut. De packade ihop tälten och åkte buss hem. Och byn blev stående kvar i skogen.
Alla glömde bort den.
Nu var det maj. Patrullen var på utflykt igen, i samma skog. Det var Cornelius som kom att tänka på det. Han var åtta och den yngsta.
”Zombiebyn”, sa han. ”Vad hände med den?”
Ingen visste. Rolf tog fram sin karta. ”Den låg någonstans här borta. Vi går dit. Men vi går tillsammans, och ingen springer i förväg.”
De gick längs en liten stig mellan bokarna. Skogen var ljusgrön. Fåglarna sjöng. Det doftade ramslök.
”Här”, sa Karoline. ”Det var här.”
Men det såg inte ut som en zombieby längre.
Zombierna stod kvar. Men de hade förändrats. Den främsta zombien hade fått grön mossa över hela kroppen, så att den såg ut som om den hade en grön tröja på sig. Nästa hade fått små vita svampar uppför armarna, som knappar. En tredje hade vält och låg med huvudet i ett hav av vitsippor, som om den hade somnat bland blommorna.
”Den har fått hår”, sa Cornelius och pekade.
Det stämde. Ovanpå huvudet på en av zombierna, på den murkna stubben, växte det lite ljusgrönt gräs. Det stod rakt upp åt alla håll.
Husen hade rasat ihop lite. Nya gröna ormbunkar hade vuxit upp genom taken. Och i det största huset, inne bland grenarna, satt en liten brun fågel och tittade på dem.
”Det är någon som har flyttat in”, viskade Karoline.
Rolf tog fram sin kikare och tittade. ”Det är en gärdsmyg”, sa han. ”Den har byggt bo. Vi får inte gå för nära. Då blir den rädd och lämnar äggen.”
De satte sig på huk i en halvcirkel, en bit bort. Gärdsmygen flög ut och satte sig på en zombies arm och sjöng. Det var en väldigt hög sång för en så liten fågel.
”Det är ingen läskig by längre”, sa Cornelius.
”Nej”, sa Karoline. ”Nu är det en riktig by.”
Det var inte de som hade gjort det. Det var skogen. Mossan och svamparna och gräset och fågeln. Skogen hade tagit den glömda byn och gjort den till sin egen.
De rörde ingenting. Bara den välta zombien som låg bland vitsipporna reste Karoline försiktigt upp igen och lutade mot en sten. Den såg glad ut, tyckte hon. Så glad som en zombie nu kan se ut.
På kvällen satt de vid lägerelden och grillade pinnbröd. Rolf berättade att mossa växer på sådant som är fuktigt och stilla, och att svampar äter gammalt trä och gör det till jord igen. Om några år skulle zombierna vara helt borta. Då skulle de ha blivit skog.
”Kan vi komma tillbaka i höst?” frågade Cornelius. ”Och se vad som har hänt?”
”Ja”, sa Rolf. ”Om gärdsmygen tillåter det.”
Karoline låg i sin sovsäck i tältet och hörde en uggla hoa någonstans. Hon tänkte på zombierna i gläntan med sina gröna tröjor och sina svampknappar och sitt gräshår. Och på gärdsmygen som sov i det största huset.
Den glömda zombiebyn sover i skogen i natt, du. Mossan växer på zombiernas armar, och gärdsmygen ligger på sina ägg. Ingen behöver vara rädd i den byn. God natt.
