Det var en gång en flicka som hette Johanna, och hon bodde i en liten stad där det stod ett gammalt vattentorn mitt på torget. Tornet var byggt av rött tegel, och högst upp satt en tjock grön kupol som en hatt.
Alla i staden fick sitt vatten från tornet. Det rann ner genom rör under gatorna och ut i alla husens kranar. Och det konstiga var att vattnet i staden där Johanna bodde alltid var ljummet. Inte varmt. Bara ljummet, även på vintern när isen låg på sjön.
”Det är bara så”, sa de vuxna. Ingen tänkte egentligen på det.
Men Johanna tänkte på det.
En dag när hon gick förbi tornet med sin morfar hörde hon ett ljud. Det lät som en kittel som snart kokar. Ett djupt, lugnt surrande som kom inifrån murarna.
”Hör du det?” frågade hon.
Morfar lade örat mot muren. Han lyssnade länge. Sedan log han på ett konstigt sätt.
”Kom”, sa han. ”Jag har en nyckel. Jag jobbade på vattenverket i trettio år.”
Han låste upp en liten grön dörr nere vid tornets fot. Där inne fanns en vindeltrappa av järn som slingrade sig upp och upp. Det var ljummet där inne, och det luktade våt sten. Morfar höll Johanna i handen hela vägen upp, och han sa att hon skulle hålla i räcket med den andra handen.
Högst upp fanns ett stort runt rum med en jättelik vattentank av metall i mitten. Och runt tanken, hoprullad som en katt runt en kakelugn, låg en drake.
Den var blågrå som skiffer och lika stor som en buss. Dess mage låg tätt intill tanken, och dess näsborrar pustade ut små varma ångmoln.
Johanna kramade morfars hand hårt.
”God kväll, Eldbrand”, sa morfar.
Draken öppnade ett öga. Det var gult och lugnt. ”God kväll, gamle vän.” Drakens röst lät som den djupaste tonen i en kyrkorgel. ”Har du tagit med dig en liten en?”
”Mitt barnbarn”, sa morfar. ”Hon hörde dig surra.”
Eldbrand lyfte huvudet och tittade på Johanna. Sedan log den, ett långsamt drakleende med många tänder, men det var ett vänligt leende.
”Jag håller vattnet ljummet”, förklarade den. ”Det har jag gjort i hundra år. När jag ligger runt tanken värmer min mage den. Då kan barnen i staden bada utan att frysa, och mormödrarna kan diska utan att få kalla fingrar.”
”Varför vet ingen om det?” frågade Johanna.
”För att ingen frågar”, sa draken. ”Och för att jag tycker om att få vara i fred. Din morfar har vetat det i många år. Han kom upp och kontrollerade rören, och sedan drack vi en kopp te tillsammans.”
Morfar nickade. Han hade faktiskt en termos i fickan. Han hällde upp tre koppar, och draken höll sin försiktigt mellan två klor.
De satt där en stund. Eldbrand berättade om när tornet byggdes, och om den kalla vintern när han måste ligga alldeles tätt intill i tre månader. Johanna berättade om sin skola. Draken lyssnade som om det var det mest intressanta den hade hört på länge.
När teet var urdrucket sa morfar att det var läggdags där hemma.
”Kommer du tillbaka?” frågade Eldbrand.
”Med morfar”, sa Johanna. ”Om jag får.”
”Med morfar”, sa draken. ”Det är en bra regel.”
Den kvällen tog Johanna ett långt ljummet bad. Hon låg i badkaret och tänkte på den stora blågrå magen som låg och värmde vattnet, någonstans högt ovanför staden.
Vattnet du tvättade händerna i i kväll, var det ljummet? Kanske ligger det någon någonstans och tar hand om det. Eldbrand ligger runt sin tank nu och surrar. God natt.
