Det var en gång en liten mammutunge som hette Momo, som bodde i en stor, snötäckt dal. Momo var en nyfiken liten kille med mjuk, brun päls och stora, vänliga ögon. Han älskade att leka i snön och rulla runt medan han gjorde roliga ljud som fick de andra djuren att le.
En dag, medan Momo lekte vid floden, blev han så uppslukad av att följa en liten, hoppande hare att han inte märkte hur långt bort från sin flock han hade kommit. När han till slut stannade och såg sig omkring kunde han inte se sin mamma eller de andra mammutarna någonstans.
Momo blev lite rädd, men han kom ihåg vad hans mamma alltid sa: ”Om du någon gång går vilse, följ dina spår tillbaka.” Så Momo vände sig om och började gå tillbaka samma väg som han hade kommit. Men snön hade börjat falla tungt, och hans spår var nästan borta.
Momo visste att han måste hitta sin flock, så han tog ett djupt andetag och började gå mot den stora, gamla eken som han visste stod nära där hans flock brukade vara. På vägen mötte han en vänlig uggla som satt på en gren och tittade ner på honom.
”Hej, lilla Momo”, sa ugglan med en mild röst. ”Vart är du på väg i den här snön?”
”Jag letar efter min flock”, svarade Momo. ”Jag har gått vilse, och jag saknar min mamma.”
Ugglan nickade förstående. ”Jag har sett din flock gå mot den stora kullen där borta”, sa hon och pekade med sin vinge. ”Om du följer stigen genom skogen kommer du att hitta dem.”
Momo tackade ugglan och började gå mot skogen. Han kunde höra vinden susa genom träden, men han var inte längre rädd. Han visste att han var på rätt väg.
När han kom ut ur skogen kunde han se den stora kullen, och på toppen stod hans flock. Momo blev så glad att han nästan glömde att vara försiktig när han sprang uppför kullen. Hans mamma stod där med öppna armar, och när hon såg Momo sprang hon honom till mötes.
”Åh, Momo, jag var så orolig för dig!” sa hon och kramade honom tätt. ”Jag är så glad att du hittade oss.”
Momo log stort och tittade upp på sin mamma. ”Jag följde ugglan och stigen genom skogen”, sa han stolt.
Hans mamma nickade och kysste honom på pannan. ”Du är en modig liten mammutunge”, sa hon. ”Nu är du hemma igen, och vi kan alla vara tillsammans.”
Och så slutade dagen bra för Momo, som nu visste att även om han ibland kunde gå vilse, skulle han alltid hitta vägen tillbaka till sin älskade flock. Och med det i tankarna somnade Momo, trygg och nöjd, bredvid sin mamma.
