Det var en gång en mammutunge som hette Momo, och han var bara ett halvår gammal när han kom bort från sin flock.
Han var inte stor. Han var lika hög som en ponny, rödbrun och lurvig överallt, med små runda öron och en kort snabel som han fortfarande inte riktigt kunde styra. När han ville dricka hamnade vattnet ofta i näsan i stället.
Flocken bestod av hans mamma, hans två mostrar, hans kusiner och den gamla honan som de alla följde. Hon hette Mormor. Hon var den äldsta och den klokaste, och hon visste var man hittade gräs under snön och var isen på floden var tillräckligt tjock att gå på.
”Om du någon gång kommer bort”, sa Momos mamma, ”så stannar du där du är. Du springer inte omkring och letar. Du hittar ett ställe i lä, och sedan väntar du. Vi kommer tillbaka och hämtar dig.”
Momo nickade. Han trodde inte att han någonsin skulle komma bort.
Men en eftermiddag sent på hösten kom snöstormen.
Den kom plötsligt, in över stäppen från norr. Himlen blev vit. Vinden ylade. Snön yrde så tätt att Momo inte kunde se sin egen snabel. Han hade stått och grävt efter gräs bakom en snödriva, och när han lyfte huvudet var flocken borta.
Han ropade. Vinden tog ljudet.
Han ville springa. Han ville springa åt alla håll på en gång. Men sedan kom han ihåg vad mamma hade sagt.
Stanna där du är. Hitta ett ställe i lä.
En bit bort låg en stor sten. Momo gick dit med huvudet böjt, så att han hade snön i ryggen, och lade sig tätt intill stenen på den sidan där det inte blåste. Hans päls var tjock, och under den hade han ett lager fett som höll värmen. Han rullade ihop snabeln under hakan och blundade.
Det blev mörkt. Stormen fortsatte.
Borta hos flocken hade mamma märkt det direkt. Men Mormor sa att de inte kunde gå ut i stormen. Då skulle de komma bort allihop. De måste vänta. De ställde sig i en tät klunga med ungarna i mitten och väntade.
Först fram mot morgonen lade sig vinden.
Mormor gick först. Hon gick tillbaka samma väg som de hade kommit. Hon gick långsamt och lyfte snabeln och nosade, åt höger och åt vänster. Mammutar har ett luktsinne som är många gånger bättre än vårt. Hon kunde känna lukten av gräs under snön. Hon kunde känna lukten av vargar långt borta. Och hon kunde känna lukten av en mammutunge som låg bakom en sten.
Momo vaknade av att något blåste honom i örat. Det var Mormors snabel. Bakom henne kom mamma, och hon sa ingenting, men hon lade sin snabel om honom och höll honom så tätt intill sig att han nästan inte kunde se.
”Du stannade där du var”, sa Mormor.
”Mamma sa att jag skulle”, sa Momo.
Mormor nickade och vände sig om. Sedan gick flocken vidare över stäppen, med Momo i mitten, så nära sin mamma att han kunde känna hennes päls mot sin.
Ute på stäppen ligger flocken i en tät klunga mellan snödrivorna, du. Mormor står med snabeln i vädret och håller vakt, och längst in i mitten sover Momo med mammas lurviga ben på ena sidan och en kusin på den andra. Det är inte han som har vakten i natt. God natt.
