Det var en gång en farmor som hade en gammal speldosa, och en regnig lördag visade hon den för Beata och Tim.
Beata var åtta och Tim var fyra. De var på besök i farmors gamla hus på landet, och det regnade så mycket att de inte kunde gå ut. Så tog farmor med dem upp på vinden.
Vinden var ett ställe där de inte fick gå upp ensamma. Trappan var brant, och det låg gamla saker överallt. Men med farmor fick de. Hon gick först och höll i ledstången, och de kom efter.
Där uppe luktade det damm och gamla tidningar. Regnet trummade på takpannorna precis ovanför dem. Farmor gick fram till en byrå under det lilla fönstret och tog upp en ask av trä ur den översta lådan.
Asken var inte större än en bok. Locket var utskuret med blommor och blad. Och på sidan satt en liten nyckel av mässing.
”Den fick jag när jag var nio”, sa farmor. ”Jag hade sparat ihop mina veckopengar i ett helt år. Sedan köpte jag den på en marknad.”
Hon vred om nyckeln. Krick, krick, krick. Sedan lyfte hon på locket.
En melodi började spela. Den var tunn och klar, som om någon slog på pyttesmå glasklockor. Den gick upp och ner och runt, och sedan började den om igen.
Tim satte sig alldeles stilla på golvet. Beata lutade sig över asken. Under en liten glasbit i locket kunde hon se vad som hände.
Där fanns en liten vals av mässing som snurrade runt. Den var full av små piggar, som en pytteliten igelkott. Och bredvid valsen satt en kam av metall, med tänder i olika längder. Varje gång valsen snurrade träffade en pigg en tand på kammen och böjde den lite. När piggen släppte fjädrade tanden tillbaka och sjöng.
”De långa tänderna sjunger mörkt”, sa farmor. ”De korta sjunger ljust. Och piggarna sitter precis där tonerna ska komma. Därför spelar den samma sång varje gång.”
”Vem har satt dit piggarna?” frågade Beata.
”Någon som var väldigt tålmodig”, sa farmor.
Melodin blev långsammare. Och långsammare. Sedan stannade den mitt i en ton.
”Mer!” sa Tim.
”Då måste du dra upp den”, sa farmor. ”Det finns en fjäder inuti. När du vrider nyckeln spänner du fjädern. Och när fjädern slappnar av igen får den valsen att snurra.”
Tim vred om nyckeln. Det var svårt. Farmor höll i asken. Krick, krick. Han vred tre gånger. Sedan spelade den igen.
De satt på vinden länge. Regnet trummade och speldosan spelade, och Beata försökte nynna med. Efter tredje gången kunde hon hela melodin. Efter femte gången kunde Tim början.
”Vad heter sången?” frågade Beata.
”Det vet jag inte”, sa farmor. ”Det har jag aldrig vetat. Mannen på marknaden visste inte heller. Så jag har gett den ett namn själv.”
”Vilket?”
”Vindsvisan”, sa farmor.
På kvällen, när Beata och Tim låg i gästrummet, kom farmor in med speldosan och ställde den på byrån. Hon drog upp den och lyfte på locket.
”När den stannar ska ni sova”, sa hon.
Melodin gick upp och ner och runt.
Hör du den? Inne i gästrummet hos farmor snurrar den lilla mässingsvalsen runt och runt, och de små piggarna plockar vindsvisan ur metallkammen, ton för ton, lite långsammare för varje gång. Beata nynnar med utan att veta om det. Tim sov redan vid andra gången. God natt.
