Det var en gång en liten pojke som hette Emil, som bodde i en by vid foten av en stor vulkan. Vulkanen kallades ”Den Rytande Vulkanen”, eftersom den då och då skickade djupa, mullrande ljud över landskapet. Alla i byn var lite rädda för vulkanen, utom Emil. Han tyckte att vulkanens rytande lät som en stor, vänlig jätte som bara ville säga hej.
En dag, medan Emil lekte i sin trädgård, kom hans bästa vän, katten Misse, springande fram till honom. ”Mjau, Emil! Har du hört att vulkanen röt i natt?” frågade Misse med stora, nyfikna ögon.
”Ja, jag hörde det”, svarade Emil med ett leende. ”Jag tror att vulkanen bara drömde en spännande dröm. Kanske drömde den om att vara en drake som flög över himlen.”
Misse fnissade och skakade på huvudet. ”Du är inte rädd för någonting, Emil!” sa hon beundrande.
En dag bestämde sig Emil för att ge sig ut på äventyr uppför vulkanens sluttningar. Han packade en liten ryggsäck med en matsäck, en flaska vatten och sin favoritnalle, Nalle-Björn. Misse följde med, för hon ville inte missa ett enda ögonblick av Emils äventyr.
När de hade kommit halvvägs upp på vulkanen satte de sig på en stor sten för att äta lunch. ”Titta, Misse”, sa Emil och pekade på ett moln som svävade förbi. ”Det ser ut som en stor, mjuk glasstrut!”
Misse tittade upp och nickade. ”Och där borta är ett moln som ser ut som en katt, precis som jag!” sa hon och spann nöjt.
Efter lunchen fortsatte de uppför vulkanen. Plötsligt började marken skaka lite, och ett djupt muller hördes från vulkanens inre. Misse blev lite nervös och gömde sig bakom Emil.
”Ingen fara, Misse”, sa Emil lugnande. ”Vulkanen säger bara hej igen. Vi kan vinka tillbaka!” Emil vinkade upp mot vulkanens topp, och Misse gjorde detsamma med sin lilla tass.
När de nådde toppen möttes de av en fantastisk utsikt. De kunde se hela byn och de gröna fälten som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Emil och Misse satte sig ner för att njuta av utsikten, medan solen började gå ner och färgade himlen i vackra nyanser av orange och rosa.
”Det är så vackert här uppe”, sa Emil drömmande. ”Jag tror att vulkanen är glad för att vi kom på besök.”
Misse nickade och spann. ”Ja, och jag är glad att jag har en vän som dig, som inte är rädd för någonting”, sa hon.
När solen hade gått ner började Emil och Misse gå nerför vulkanen igen. De var trötta, men glada över sitt äventyr. När de kom hem kröp Emil ner under täcket med Nalle-Björn vid sin sida.
”God natt, Misse”, sa Emil och gäspade. ”I morgon kan vi hitta på ett nytt äventyr.”
Misse spann och lade sig till rätta vid Emils fötter. ”God natt, Emil. Jag längtar redan”, svarade hon.
Och så somnade Emil, medan vulkanen röt mjukt i fjärran, som en vänlig jätte som vaktade dem alla. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
