Det var en gång en pojke som hette Ebbe. Han bodde i en by alldeles nedanför en vulkan som rytte. Inte varje dag. Men ibland, sent på kvällen, skickade den ut ett djupt, rullande ljud över fälten. RUMMMM.
Då stängde folket i byn fönstren. Hundarna gömde sig under borden. Och bagaren tappade nästan sina bullar.
Men Ebbe var inte rädd. När vulkanen rytte lade han huvudet på sned och lyssnade, som om den sa något.
”I natt sa den att den hade ont i magen”, berättade han för sin katt Kanel vid frukosten. ”För mycket lava.”
Kanel var rödbrun och mycket prydlig, och hon var rädd för nästan allt: dammsugaren, paraplyer och särskilt vulkanen.
”Du är inte rädd för någonting”, sa hon och putsade nervöst ena örat.
”Jag är väl inte det”, sa Ebbe.
Den lördagen skulle Ebbe och pappa gå upp till Utsiktsstenen. Det var en stor, platt sten halvvägs uppför vulkanen, och längre upp fick man inte gå. Där stod en skylt med ett rött streck. Pappa sa att skylten stod där av en bra anledning, och att man inte diskuterar med en skylt med ett rött streck.
Ebbe packade ryggsäcken med bullar, saft och Björnmannen, hans gamla, platta nalle. Kanel ville egentligen inte följa med. Men hon ville ännu mindre vara ensam hemma. Så hon följde med.
Stigen var brant och grå av aska. Under deras skor knastrade det som socker. Pappa gick först och sjöng en sång utan ord. Ebbe gick efter och räknade moln.
”Den där ser ut som en glassstrut”, sa han.
”Den där ser ut som en katt”, sa Kanel. ”En väldigt rädd katt.”
När de nästan var uppe vid Utsiktsstenen skakade marken. Först bara lite, som när en lastbil kör förbi. Sedan kom ljudet, djupt nerifrån, så att de kunde känna det i magen.
RUMMMMMMM.
Kanel flög upp i Ebbes famn och borrade in huvudet under hans haka. Hon darrade i hela kroppen.
”Den säger bara hej”, sa Ebbe. ”Försök vinka!”
Men Kanel ville inte vinka. Hon ville ingenting. Hon ville bara hem.
Ebbe tittade på henne. Han tyckte fortfarande att vulkanen lät som en stor, snäll jätte. Men det tyckte inte Kanel. Och det var hennes mage som darrade, inte hans.
”Pappa”, sa han. ”Kan vi sitta ner precis här? Vi behöver inte gå ända upp till stenen.”
Pappa nickade. ”Det är ett riktigt bra ställe att sitta på”, sa han.
De satte sig på en liten gräsplätt vid stigen. Ebbe höll Kanel i knät och strök henne långsamt över ryggen, igen och igen, precis som hon tyckte bäst om. Han viskade inte att hon skulle sluta vara rädd. Han viskade bara: ”Jag är här. Jag är precis här.”
Efter en stund slutade Kanel darra. Hon tittade försiktigt upp.
Och därifrån kunde de se allting. Byn med de små röda taken. Ängen där korna gick som bruna prickar. Floden som glittrade som ett silverband. Och solen som långsamt gick ner bakom kullarna och färgade himlen orange och rosa.
”Det är fint”, sa Kanel. ”Fast det är högt.”
De åt bullarna. Pappa gav Björnmannen en tugga, som han alltid gjorde, och Björnmannen sa ingenting, som han alltid gjorde.
När de gick ner igen rytte vulkanen en gång till. Men nu lät det mindre. Längre bort. Som en jätte som vände sig i sömnen.
”Vad sa den nu?” frågade Kanel.
Ebbe lyssnade. ”Den sa god natt”, sa han.
Den kvällen låg Kanel vid Ebbes fötter, hoprullad som en kanelbulle. Björnmannen låg på kudden. Och långt borta i mörkret låg vulkanen och andades djupt.
Rummm, sa den. Alldeles mjukt.
Är du lite rädd för något i kväll, så är det helt i sin ordning. Det finns alltid någon som kan säga: Jag är precis här. Sov gott och god natt, du.
