Det var en gång en liten haj som hette Hugo, och han var inte längre än en sko.
Han var en ung rödhaj. Han var sandfärgad med små mörka prickar överallt, och han bodde på havets botten mellan Danmark och Sverige, där tången växer i långa bruna band. De stora hajarna i böckerna var farliga. Hugo var inte farlig. Han åt räkor och små krabbor och sov största delen av dagen i en springa mellan två stenar.
En dag hittade han en karta. Det var en bit plast som hade kommit från en båt, och någon hade ritat på den med svart tusch: en sten, ett tångbälte och ett stort kryss. Under krysset stod det SKATT.
”En skatt”, sa Hugo.
Han visade den för sin vän, eremitkräftan Gerhard, som alltid bar sitt hus med sig: ett spiralvridet snäckskal som var precis lagom stort för honom.
”Den där stenen”, sa Gerhard och pekade med ena klon. ”Det är den stora stenen bakom tångskogen. Jag känner till den.”
Så simmade Hugo, och Gerhard gick så fort han kunde med huset på ryggen. De tog sig genom tångskogen, där banden vaggade fram och tillbaka i strömmen. Och bakom den låg den stora stenen.
Vid foten av stenen växte en tångplanta. Och invirad i dess stjälk, med små krulliga trådar i varje hörn, satt det något. Det var litet och fyrkantigt och brunt, och man kunde nästan se igenom det.
”Det är ingen skattkista”, sa Gerhard besviket.
Hugo simmade alldeles nära. Han kände igen formen. Han hade sett den förut, men han kunde inte komma ihåg var.
Då rörde sig något där inne. En pytteliten stjärt. Den slog fram och tillbaka.
”Det är en sjöjungfruväska”, sa Hugo långsamt. ”Det är ett rödhajägg. Det ligger en bebis där inne.”
Han kunde se den nu. Den var inte längre än hans öga, hopkrullad runt en liten gul gulesäck. Den hade prickar. Precis som han.
”Sådan var jag också en gång”, sa Hugo. ”Mamma hängde upp mig i tången. Där låg jag i nästan ett år och växte. Och sedan kom jag ut.”
Gerhard tittade på ägget. Sedan tittade han på Hugo.
”Det är en riktig skatt”, sa han.
De stannade där länge och såg den lilla stjärten slå fram och tillbaka.
Bakom tångskogen, vid den stora stenen, gungar en liten sjöjungfruväska fram och tillbaka i strömmen, och där inne sover en prickig haj med sin gula matsäck. Hugo ligger i sin springa alldeles intill och håller utkik, för den ska växa sig stor och stark där inne, du, i många månader till. God natt.
