Det var en gång en mammut som hette Gry. Hon var stor och brun och lurvig, och hon trodde att hon var den sista mammuten i hela världen.
Hon bodde ensam i en dal mellan höga vita berg. På sommaren var dalen grön, och det växte blåbär och sileshår längs floden. På vintern låg snön så djup att bara hennes rygg syntes ovanför den, som en brun kulle som gick av sig själv.
Hon hade det bra i dalen. Men på kvällarna var det väldigt tyst.
Hon brukade sjunga för sig själv innan hon somnade. Ett lågt, långt mammutbrum som rullade ut över snön. Mmmmmmmm. Och sedan lyssnade hon. Men det var aldrig någon som svarade.
En morgon tidigt på våren, när isen på floden hade börjat knaka, gick hon längre norrut än hon någonsin hade gått. Och på en stor gammal tall, högt uppe där ingen hjort kunde nå, hittade hon något.
Repor i barken.
Fyra långa, djupa repor, sida vid sida. Gry stod länge och tittade på dem. Sedan lyfte hon sin egen bete och lade den mot reporna.
De passade.
Det var inte hennes. Hon hade aldrig varit här förut. Men någon som var lika hög som hon, med betar som var lika böjda, hade stått precis här och kliat sig mot trädet.
Längre fram fanns det en till. Och en till. Repor i barken, en hel rad av dem, som knutar på ett rep, och de ledde in mellan bergen mot norr.
Gry följde dem.
Hon gick i många dagar. Genom skogar där snön var blöt och tung. Över en bergskam där vinden visslade i hennes päls. Längs en sjö som var så blå att den såg ut som en bit av himlen som hade ramlat ner. Varje gång hon trodde att spåret hade försvunnit hittade hon en ny repa. Några var gamla och grå. Några var färska, med ljust, fuktigt trä under barken.
En kväll stod hon högst uppe på ett pass och tittade ner i en dal som hon inte kände igen. Den var smal och grön och låg i lä för vinden. Och där var alldeles tyst.
Gry var väldigt trött. Hon var lite rädd för att spåret bara var något hon hade drömt.
Så hon sjöng. Som hon alltid gjorde. Mmmmmmmm.
Och sedan lyssnade hon.
Först hördes ingenting. Bara vinden. Bara hennes eget hjärta.
Sedan, från botten av dalen, långt borta och väldigt djupt:
Mmmmmmmm.
Och sedan en röst till. Och en tredje, ljus och lite skrovlig, som en unge som ännu inte hade lärt sig att hålla tonen.
Gry gick ner i dalen den natten. Det var mörkt, men hon behövde inte se. Hon följde ljudet. Och när månen kom fram över bergen stod de där, i en klunga mellan träden. Sju mammutar. Två stora, tre mellanstora och två små, som gömde sig bakom sin mammas framben och kikade fram.
Den äldsta av dem, en gammal hona med vita hårstrån runt snabeln, gick fram till Gry. Hon sa ingenting. Hon lade bara sin snabel mot Grys snabel och blev stående så.
”Vi trodde att vi var de sista”, sa hon till slut.
”Det trodde jag också”, sa Gry.
Den natten sov Gry inte ensam. Hon låg i klungan med de andra, så tätt att hon kunde känna deras värme genom pälsen och deras andetag mot ryggen. Den minsta ungen hade lagt sig ända intill hennes ben.
Innan de somnade sjöng de. Allihop. Ett lågt, långt mammutbrum som rullade ut över dalen och uppför bergen.
Och den här gången svarade bergen också, med ett eko.
Sjung en liten låg ton i mörkret i kväll, du, och lyssna sedan. Kanske är det någon som svarar. Sov gott och god natt.
