Det var en gång en krokodil som hette Karl, och han var den största i hela floden.
Han var längre än en roddbåt. Han hade en svans som kunde göra vågor och en mun full av tänder, och när han röt flög fåglarna upp från träden på båda sidor om floden. Det tyckte Karl om. Han tyckte att det var roligt att se dem fladdra.
”Ha!” sa han. ”Titta så de flyger!”
Men det var en sak som Karl inte hade tänkt på. När han kom simmande försvann alla. Sköldpaddorna drog in huvudet. Fiskarna gled ner i dyn. Hägern lyfte. Och när Karl låg på sandbanken på eftermiddagen och ville ha någon att prata med, fanns det ingen.
En dag hörde han några apor skratta uppe i ett träd. De lekte kull mellan grenarna. Karl simmade dit.
”Får jag vara med?” ropade han. Det lät som ett vrål. Aporna var borta innan han hade frågat färdigt.
Karl lade sig i det grunda vattnet och tittade efter dem. Det var första gången han tänkte på att han kanske var lite för högljudd.
Nästa morgon såg han en liten sköldpadda på en sten mitt i floden. Hon hette Sköldine. Hon satt och tittade bort mot den andra stranden, där det växte en hel äng med gula blommor, som sköldpaddor tycker väldigt mycket om.
Karl simmade fram till henne. Långsamt. Han lät bara ögonen och näsborrarna sticka upp ovanför vattnet. Och när han var alldeles nära sa han, så tyst han kunde:
”Hej.”
Sköldine drog in huvudet till hälften. ”Ryter du inte?”
”Jag övar på att låta bli”, sa Karl.
Sköldine tittade på honom. Sedan tittade hon bort mot blommorna. ”Strömmen är för stark för mig i dag”, sa hon. ”Jag kan inte simma dit.”
Karl tänkte en stund. Sedan lade han sig alldeles stilla bredvid stenen, med ryggen platt uppe i vattnet.
”Du kan sitta på mig”, sa han. ”Jag är bra på att simma rakt fram. Och jag lovar att simma snällt.”
Sköldine var inte säker. Men blommorna var väldigt gula. Hon kröp försiktigt ut på hans rygg, där fjällen satt i rader som små trappsteg, och höll sig fast.
Karl simmade. Han simmade så långsamt att det nästan inte blev några vågor. Han simmade så rakt att Sköldine inte gled en enda gång. Och när de kom till den andra stranden lade han sig så tätt intill sanden att hon bara kunde krypa av.
”Tack”, sa hon med munnen full av blommor.
Det såg en häger. Och några grodor. Och en familj ankor som också gärna ville över till andra sidan, men som alltid hade simmat den långa vägen runt.
Nästa dag låg Karl vid stenen igen. Där satt två sköldpaddor. Dagen därpå tre. Och en anka med fem ankungar, som frågade väldigt artigt om det fanns plats.
Det gjorde det.
Karl blev flodens färjkarl. Han simmade fram och tillbaka, långsamt och rakt, med passagerare på rad på ryggen. Han lärde sig att säga ”Varsågoda att kliva på” och ”Håll i er ordentligt” och ”Nästa hållplats, blomsterängen” med sin djupaste men tystaste röst.
En eftermiddag kom aporna ner från trädet och frågade om de också fick prova. De satt på hans svans och tjöt hela vägen över.
Karl röt fortfarande ibland. När han var alldeles ensam på kvällen och det var mörkt. Men då röt han ut över det stora vattnet, där ingen satt och blev rädd, och efteråt tyckte han faktiskt att det var lika skönt att lyssna på grodorna.
Vem tror du kommer först till färjan i morgon bitti, du? Det gör Sköldine, för hon ska över och äta gula blommor till frukost. Men just nu ligger Karl stilla vid sin sten med nosen precis ovanför vattnet, och sköldpaddorna sover på rad bredvid honom. God natt.
