Det var en gång en liten mammut som hette Milla. Hon var den minsta i hela den snötäckta dalen, men hennes snabel var den mest nyfikna. Den nosade på allt: på frusna bär, på harspår och på den kalla vinden som kom ner från bergen.
En morgon nosade den på något nytt.
Nere vid den frusna bäcken låg ett isblock som var större än Millas pappa. Solen sken på det, och inuti isen blinkade något. Rött. Grönt. Blått. Som om någon hade gömt en liten regnbåge där inne och glömt att ta med den hem.
”Lasse! Tilde! Kom och titta!” ropade Milla.
Lasse kom tumlande med snö ända upp till öronen. Tilde kom efter, långsamt och försiktigt, som hon alltid gjorde.
”Det är en skatt”, sa Lasse direkt. ”En jättestor skatt.”
”Eller en gammal mammut som har somnat”, viskade Tilde. ”Och som har sovit i tusen år.”
Milla lade huvudet på sned. Hon ville så gärna veta. Men isen var hård, bäcken var hal, och mamma hade sagt att man aldrig fick gå ut på isen ensam.
Så hon traskade hem först.
”Mamma, får jag undersöka ett isblock?”
Mamma tittade på henne med sina lugna bruna ögon. ”Det får du. Håll dig inne vid stranden, där det är snö under fötterna. Och kom hem innan det blir mörkt.”
Tillbaka vid bäcken satte Milla igång. Hon blåste varm luft genom snabeln, om och om igen, tills isen blev blank och blöt. Sedan skrapade hon försiktigt med spetsen av sin lilla bete. Skrap, skrap. Blås. Skrap.
Lasse ville hjälpa till och blåste så hårt att han fick hicka. Tilde räknade högt varje gång en bit is föll av. ”Ett. Två. Tre …”
Vid sjutton släppte isen.
I snön låg en sten, inte större än ett blåbär. När ljuset träffade den kastade den små färgade fläckar ut över snön, på träden och på de tre mammutarnas päls.
”Det är ju ingen jätteskatt”, sa Lasse lite besviket. Sedan log han. ”Jo, det är det. Den är bara liten.”
”Vem ska få den?” frågade Tilde.
Milla tänkte. Hon hade hittat stenen. Men Lasse hade blåst, och Tilde hade räknat.
”Vi gömmer den tillsammans”, sa hon. ”Under den stora granen. Då är den vår hemlighet.”
Himlen var rosa och gyllene när hon kom hem. Hon berättade allt för mamma och pappa: om isen, om Lasses hicka och om talet sjutton. Pappa brummade djupt, så som han alltid gjorde när han var stolt.
På natten låg familjen tätt tillsammans i lä av klippan. Millas päls var varm, och mammas päls var ännu varmare. Ute i mörkret låg en liten sten under en gran och väntade på morgonljuset.
Milla blundade och tänkte på färgerna. Rött. Grönt. Blått. Och sedan sov hon.
God natt, du. Kanske ligger det också en liten regnbåge gömd någonstans och väntar på dig i morgon. Sov gott.
