Det var en gång en stor silverrygg som hette Jabari, och han nynnade när han åt.
Det var inget han själv lade märke till. Men alla andra gjorde det. Jabari var pappa i en gorillafamilj i bergen i Rwanda, där skogen är full av bambu och vild selleri och dimma som hänger mellan träden på morgonen. Han var den största i familjen, med en rygg som var silvergrå som aska och händer så breda att hans dotter Neema kunde sitta i den ena.
Och när han satte sig ner med en famn goda blad och började äta kom det ett ljud ur honom. Ett lågt, brummande ljud. Mmm-hmm-mmm. Det gick upp och ner, nästan som en sång, medan han tuggade.
Det gör gorillor. Forskare har lyssnat på dem och upptäckt att de nynnar och sjunger när de äter något som de verkligen tycker om. Det är särskilt de stora papporna som gör det.
Neema hade hört det i hela sitt liv. Hon var fyra år och hade börjat fundera över saker.
”Varför nynnar du?” frågade hon en dag.
Jabari slutade tugga. Han tittade på henne som om han inte förstod vad hon menade. ”Gör jag det?”
”Hela tiden”, sa Neema. ”När du äter.”
Jabari funderade på det. Sedan ryckte han på de stora axlarna och åt vidare. Och han nynnade. Mmm-hmm.
Neema satte sig en bit bort och lyssnade. Hon upptäckte något. Han nynnade inte lika mycket åt allting. När han åt vanliga blad var det bara lite grann. När han åt bambuskott, de unga, mjuka som bara kommer under regntiden, nynnade han mer. Och en gång, när han hittade ett träd fullt av mogna fikon, nynnade han så högt att två fåglar flög upp ur busken bredvid.
Neema fick en idé.
Nästa morgon gick hon på upptäcktsfärd. Hon var inte stor nog att gå långt bort från familjen, så hon höll sig inom synhåll. Men hon letade noga. Hon hittade några vilda selleristjälkar, tjocka och saftiga, och bar dem till honom.
Jabari tog emot dem. Han åt dem. Han nynnade. Mmm-hmm-mmm. Det var ganska gott, men inte mer än så.
Dagen därpå hittade Neema bambuskott. Det var svårt, för hon fick gräva fram dem ur jorden med fingrarna, och de satt hårt. Hon bar dem till honom.
Mmm-hmm-mmm-HMM. Det var bättre.
Den tredje dagen gick hon lite längre. Hon klättrade uppför en slänt där det växte ett litet fikonträd, och där hängde tre mogna fikon, bruna och mjuka. Hon plockade dem och höll dem försiktigt i handen hela vägen ner, så att de inte skulle gå sönder.
Hon gav dem till Jabari. Han tittade på dem. Han tittade på henne. Sedan åt han dem, ett efter ett, långsamt.
Han nynnade. Högt. Men inte högre än vid fikonträdet förra gången.
Neema satte sig ner, lite besviken. Hon hade trott att hon kunde hitta det allra bästa. Det som fick honom att nynna mest av allt.
Jabari torkade av händerna på bladen. Sedan gjorde han något som han inte brukade göra. Han lyfte upp Neema och satte henne i sitt knä, med ryggen mot hans stora mage. Han sträckte sig efter en näve helt vanliga blad, den sorten som fanns överallt, och började äta.
Och han nynnade.
Det var inte högt. Men det var långt. Det höll på och höll på, djupt och lugnt, och Neema kunde känna det ända in i ryggen, ett mjukt brummande som gick genom hela hans kropp och över i hennes. Mmm-hmm-mmm. Mmm-hmm-mmm.
Det var det längsta nynnande hon någonsin hade hört från honom.
Neema lutade sig bakåt. Hon var inte besviken längre. Hon tog själv ett blad och började tugga. Och efter en stund, utan att hon riktigt visste att hon gjorde det, började hon nynna med. Ett litet, tunt nynnande ovanpå hans stora. Mmm. Mmm-hmm.
Hennes mamma, som satt en bit bort, tittade bort mot dem. Och sedan började hon också.
Till slut satt hela familjen i gläntan och åt och nynnade, medan dimman drog sig upp mellan bambustänglarna.
På kvällen byggde de sina bon, så som gorillor gör, av böjda grenar och blad. Neema lade sig i sin mammas bo alldeles bredvid. Jabari lade sig i sitt eget. Och precis innan hon somnade kunde hon höra honom nynna igen, alldeles tyst, fast han inte åt någonting alls.
Kan du nynna, du? Försök: mmm-hmm-mmm. Alldeles lågt, precis som Jabari i sitt bo uppe i bergen, med Neema nerbäddad bredvid. Det är ett skönt ljud att somna till. God natt.
