Det var en gång en rävunge som hette Tott, och han hade aldrig sett en igelkott.
Han hade luktat på en. Det var han säker på. Varje natt, när han kom ut ur grytet under det gamla skjulet längst ner bland trädgårdarna, fanns det en doft som gick tvärs över gräset. Den var lite sur och lite jordig och mycket spännande, och den gick in under häcken och ut igen och vidare in i nästa trädgård.
Tott bodde i ett villaområde i Göteborg. Det gör många rävar. Där finns trädgårdar med höga häckar och buskar, och där finns skjul och gamla carportar där man kan gräva en håla, och där finns massor av människor som sover på natten, så att rävarna får vara i fred. Tott var född på våren och var nu stor nog att gå runt lite på egen hand, så länge han höll sig i närheten.
En kväll i juli följde han doften.
Den gick under rosenbusken. Den gick förbi en sandlåda med en bortglömd spade i. Och den gick fram till ett plank, där det längst ner fanns ett litet, fyrkantigt hål, utsågat med flit. Doften gick rakt igenom det.
Tott stack in nosen i hålet. Den passade. Huvudet passade inte.
Han satte sig och funderade. Då hörde han det, från andra sidan. Ett frustande. Ett pustande. Ett litet, flitigt ljud av någon som gick i torra löv.
Han sprang längs planket, hittade ett ställe där han kunde mosa sig in under en buske och kom ut på andra sidan.
Där var den. Ett litet, brunt, runt djur med en spetsig nos och tusentals taggar på ryggen. Den gick över gräset med små, snabba steg, och den frustade och pustade och stannade ibland för att sticka ner nosen i gräset.
Tott gick närmare. Han sträckte på halsen. Han ville bara lukta.
Igelkotten stannade. Och sedan fanns den inte längre. Där låg bara en boll. En brun, taggig boll i gräset, utan huvud och utan ben.
Tott knuffade på den med nosen.
”Aj”, sa han och drog sig undan.
”Ja”, sa bollen. ”Det är meningen.”
Tott satte sig. Han slickade sig om nosen. Det hade inte gjort riktigt ont, bara stuckit. Men han hade lärt sig något.
”Förlåt”, sa han. ”Jag ville bara lukta.”
Bollen låg stilla en stund. Sedan vecklade den ut sig lite. En nos kom fram. Två små, svarta ögon.
”Du är ung”, sa igelkotten.
”Jag heter Tott”, sa Tott.
”Skräppa”, sa igelkotten. Hon vecklade ut sig helt och skakade taggarna på plats. ”Och nu har jag bråttom. Jag är inte klar med min runda.”
”Vilken runda?”
”Nattrundan”, sa Skräppa och började gå igen. ”Jag går den varje natt. Genom tolv trädgårdar. Uppför Kastanjevägen, runt förskolan och tillbaka igen. Det är nästan två kilometer.”
Tott tittade på hennes korta ben. ”Det är långt.”
”Det är vad igelkottar gör”, sa Skräppa. ”Vi går långt på natten. Vi letar efter mat, och vi letar efter en bra buske att sova under på dagen. Om du vill följa med, håll dig bakom mig. Och låt bli att knuffa.”
Tott följde efter henne.
Det var en konstig promenad. Skräppa kände vägen precis. Hon visste var det stod en skål med vatten vid en altandörr, och var det fanns hål i staketen. För det fanns hål i nästan alla staket. Små, fyrkantiga hål nere vid marken, inte större än en hand.
”Vem har gjort dem?” frågade Tott.
”Människorna”, sa Skräppa. ”Några av dem har kommit på att igelkottar måste kunna ta sig från trädgård till trädgård. Så de sågar ett hål. Inte större än så här. Då kan vi komma igenom, men inte hundar.” Hon tittade på honom. ”Och inte rävar.”
Tott kunde inte komma igenom hålen. Så varje gång Skräppa slank genom ett staket sprang han längs det och hittade en annan väg. Under en buske. Över en låg mur. Genom en öppen grind. Och varje gång väntade Skräppa på andra sidan tills han kom.
”Du är långsam”, sa hon.
”Det är staketen”, sa Tott.
Vid förskolan fanns en stor låda med grus. Skräppa gick över det, och Tott gick efter, och deras fotspår blev kvar i gruset, hans små, ovala tassavtryck och hennes, som liknade pyttesmå stjärnor. Sent på natten kom de tillbaka till det gamla skjulet, och himlen höll på att ljusna.
Skräppa gick in under rosenbusken bredvid. Hon knuffade ihop några löv och snurrade runt i dem.
”Här sover jag i dag”, sa hon. ”Du vet var du hittar mig.”
”Jag följer doften”, sa Tott.
”Ja”, sa Skräppa och gäspade. ”Men ingen knuffning.”
Tott kröp ner i grytet under skjulet och lade sig bredvid sina syskon. Han var tröttare än han någonsin hade varit.
Ser du dem, du? Under rosenbusken ligger Skräppa hoprullad bland löven, och under skjulet sover en liten räv med en prick på nosen. I natt går de nattrundan igen, genom tolv trädgårdar och en massa små hål i staketen. Sov gott. God natt.
