Det var en gång en liten kattuggla som hette Puck. Hon var brun och rund och hade två stora, svarta ögon, och hon hade sitt bo i en gammal, ihålig lind bredvid en gammal kyrka.
Puck var ung. Det var hennes första höst på egen hand, och hon var väldigt intresserad av stjärnorna. Varje natt, när hon hade ätit sig mätt, satte hon sig på sin gren och tittade upp.
Hon hade en egen favoritstjärna. Den var ljus och gul och stod alldeles nära månen, som en liten hund som går bredvid sin ägare.
En natt satt Puck och tittade på den medan månen långsamt gled över himlen. Månen kom närmare och närmare stjärnan. Och sedan, plötsligt, var stjärnan borta.
Puck blinkade. Hon vred huvudet nästan helt runt, som bara ugglor kan, och tittade igen. Stjärnan var inte där.
”Den har blivit stulen!” hoade hon.
En fladdermus flög förbi. ”Har du tagit min stjärna?” frågade Puck.
”Jag äter myggor”, sa fladdermusen och försvann.
En räv lunkade förbi kyrkan. ”Har du tagit min stjärna?” ropade Puck.
”Jag kan inte ens nå äpplena”, sa räven.
Då flög Puck upp i kyrktornet. Där bodde en gammal tornuggla, vit i ansiktet som en tallrik, och hon hade bott där i mer än tjugo vintrar.
”Min stjärna har blivit stulen”, sa Puck. ”Den stod precis vid månen, och sedan var den borta.”
Tornugglan tittade ut genom gluggen. ”Var stod den?”
”Precis där. Vid kanten av månen.”
”Vid vilken kant?”
Puck tänkte efter. ”Den mörka”, sa hon.
”Vänta då”, sa tornugglan. ”Håll utkik vid den andra kanten. Den ljusa.”
Puck satte sig bredvid henne i gluggen och väntade. Det var kallt. Kyrkklockan tickade där inne bakom dem. Månen gled långsamt vidare, så långsamt att man nästan inte kunde se att den flyttade sig.
Puck väntade tills hon nästan somnade.
Och sedan, precis vid månens ljusa kant, tittade ett litet, gult ljus fram. Pling. Som när man tänder en ficklampa.
”Där är den!” hoade Puck. ”Den har kommit tillbaka!”
”Den har inte varit borta”, sa tornugglan. ”Månen gick bara framför den. Precis som när du sätter dig på en gren framför mig, då kan jag inte se räven. Räven är kvar ändå.”
Puck tittade på stjärnan. Den stod nu på andra sidan månen och lyste, som den alltid hade gjort.
”Så det var månen som lånade den”, sa hon.
”I en timme”, sa tornugglan. ”Den lånar ofta en stjärna. Man måste bara titta efter.”
Puck flög hem till sin lind. Det började ljusna i öster, och nu skulle hon sova, för ugglor sover på dagen. Hon kröp in i sitt hål och slöt de stora, svarta ögonen.
Den sista stjärnan hon såg var den gula.
Månen går stilla över himlen i natt, du, så långsamt att ingen kan se det. Kanske lånar den en stjärna just nu. Den får tillbaka den i morgon. Det gör du också med dina ögon. Sov gott. God natt.
