Det var en gång en tupp som hette Hubert, och det var han som väckte hela gården på morgonen.
Han var stor och stolt och hade fjädrar i rött och guld och grönt som glänste i solen, och en hög röd kam på huvudet. Varje morgon, när himlen ljusnade över kullarna, flög han upp på hönshusets tak, sträckte på halsen och gol. Kuckeliku! Så högt att det hördes ända bort till grannens gård.
Han var väldigt stolt över det.
”Utan mig”, sa han till hönsen, ”skulle ingen vakna. Korna skulle inte bli mjölkade. Bonden skulle sova till lunch. Solen kanske inte ens skulle gå upp.”
Den sista delen var hönsen inte helt säkra på. Men de sa ingenting.
En kväll i november hade det regnat och blåst, och Hubert hade stått ute i det för länge. Nästa morgon flög han upp på taket som vanligt. Han sträckte på halsen. Han öppnade näbben.
”Kuh”, sa han.
Det var allt. Ett litet hest ljud, som en rostig grind.
Han försökte igen. ”Kuh … kuh.”
Hönsen tittade upp. Hubert tittade ner. Han såg förskräckt ut.
”Vad gör vi nu?” viskade han. ”Nu vaknar ingen.”
Han satt på taket och väntade. Han var säker på att det skulle fortsätta vara natt.
Men himlen ljusnade ändå. Solen kom upp över kullarna, precis som den brukade. Och i boningshuset tände Kristian, bonden, lampan i köket. Han hade en väckarklocka. Korna i ladugården började råma efter att bli mjölkade. De visste själva vad klockan var. Sparvarna i häcken började kvittra. Koltrasten i äppelträdet började sjunga.
Gården vaknade. Helt av sig själv.
Hubert satt på taket och tittade på alltihop. Han kände sig lite överflödig.
Kristian kom ut med foderhinken och fick syn på honom. ”Är du hes, Hubert?” sa han. ”Då är det bäst att du kommer in i värmen ett par dagar.”
Han tog Hubert under armen och bar in honom i den varma ladan, där det fanns halm och inget drag. Han fick varmt vatten att dricka och extra säd.
Hubert satt i halmen i tre dagar och vilade. Varje morgon hörde han gården vakna utan honom. Korna. Sparvarna. Kristians väckarklocka genom fönstret.
Men han vaknade också själv varje morgon, precis innan det blev ljust. Det gjorde han alltid. Tuppar har en inbyggd dygnsklocka som talar om för dem när morgonen kommer, till och med i en mörk lada. Det har forskare kommit fram till.
Den fjärde morgonen öppnade han näbben inne i ladan, bara för att prova.
”KUCKELIKU!”
Det ekade i hela ladan. Ute i ladugården svarade korna. Sparvarna lyfte från häcken.
Hubert flög upp på taket igen samma morgon och gol som han brukade. Han gol inte för att väcka gården den här gången. Han gol för att det var morgon, och för att han hade lust.
Hubert sover i hönshuset nu, på den översta pinnen, med huvudet indraget bland fjädrarna. Hans inbyggda dygnsklocka tickar. Den vet precis när han ska vakna. Och det är inte än. God natt.
