Det var en gång en liten tvättbjörn som hette Nuggi, och hon hade aldrig sett snö.
Hon var född på våren, i ett ihåligt träd i en ravin mitt i Toronto. Toronto är en stor stad i Kanada med höga hus och livliga gator, men mitt i alltihop löper långa, gröna raviner med bäckar och skog, och där bor massor av djur. Tvättbjörnar, ekorrar, bävrar, rävar. Under sommaren hade Nuggi lärt sig allt som en tvättbjörn ska kunna. Hon kunde klättra. Hon kunde öppna ett soptunnelock om det inte satt ordentligt fast. Och hon kunde känna med händerna i bäcken efter alla möjliga spännande saker.
Men nu hade det blivit november. Löven hade fallit. Och Nuggis mamma hade börjat sova mer och mer.
”När det blir riktigt kallt”, sa hon, ”sover vi i flera dagar i sträck. Vi kryper in i trädet och håller varandra varma. Och så väntar vi tills det blir mildare.”
Nuggi tyckte att det lät tråkigt.
En natt vaknade hon för att allting var så tyst. Hon klättrade upp till hålet i trädstammen och stack ut huvudet.
Allt var vitt.
Det hade fallit medan hon sov. Det låg på grenarna och på marken och på den lilla bron över bäcken, tjockt och mjukt och blåvitt i månskenet. Det fanns inga fotspår. Det fanns inga ljud. Bara ett svagt, avlägset brummande från staden, långt borta.
Nuggi klättrade ner. Hon satte ena foten i snön. Den var kall. Hon drog undan den. Sedan satte hon ner den igen.
”Det är bättre om man hoppar”, sa någon.
Det var en rävunge. Han var rödbrun med svarta ben och en vit svanstipp, och han stod lite längre ner i slänten med snön ända upp till magen. Hans ögon lyste gyllene i månskenet.
”Jag heter Fenn”, sa han. ”Är det din första snö?”
”Ja”, sa Nuggi.
”Min också”, sa Fenn. ”Men jag har varit ute i den i en timme. Titta här.”
Han stod alldeles stilla. Han vred öronen fram och tillbaka. Sedan hoppade han, högt upp i luften, krökte ryggen och dök med huvudet först ner i snön. Han försvann helt, tills bara svansen stack upp och viftade.
Nuggi stod med öppen mun.
Fenn kom upp igen med snö i hela ansiktet. ”Det gör rävar”, sa han och nös. ”Vi kan höra de minsta ljud, långt nere under snön. Och så hoppar vi ner och tittar efter. Oftast finns det ingenting. Men det är ganska roligt.”
”Det vill jag prova”, sa Nuggi.
Hon ställde sig upp. Hon vred på öronen, eller i alla fall försökte hon. Hon hoppade. Men tvättbjörnar är inte byggda för att hoppa. Hon kom bara en liten bit upp i luften och landade på magen med en duns i snön. Hon låg där och tittade upp mot himlen. Sedan skrattade hon.
”Det var inte riktigt så”, sa Fenn.
”Nu ska du prova något som jag kan”, sa Nuggi.
Hon gick ner till bäcken. Den hade inte frusit än. Det mörka vattnet rann stilla mellan de snötäckta stenarna. Nuggi stack ner framtassarna i det. Hon blundade och kände efter, mellan stenarna, i den mjuka gyttjan, under en rot.
”Vad gör du?” frågade Fenn.
”Jag ser med händerna”, sa Nuggi. ”Här finns en slät sten. Och en kotte. Och något som är runt och hårt.” Hon drog upp det. Det var ett ekollon.
Fenn provade. Han stack ner sin tass i vattnet. Den var svart och smal, och han drog upp den direkt. ”Det är kallt!” sa han och skakade den. ”Och jag känner ingenting alls.”
”Rävar ser med öronen”, sa Nuggi, ”och tvättbjörnar ser med händerna.”
De lekte hela natten. De gjorde spår i snön, Fenns små, ovala tassavtryck i en rak linje, ett efter ett, som pärlor på ett snöre, och Nuggis, som liknade små händer med fem långa fingrar. De rullade nerför slänten. De byggde en hög av snö som inte riktigt liknade någonting.
Till slut blev himlen grå i ena änden. Fenn hörde sin mamma ropa från andra sidan ravinen, och han sprang, med svansen som en röd flagga över snön.
Nuggi klättrade upp i det ihåliga trädet. Hennes mamma låg hoprullad därinne. Nuggi kröp in till henne med kall päls och blöta tassar.
”Var har du varit?” mumlade hennes mamma utan att öppna ögonen.
”I snön”, sa Nuggi.
Och så sov hon. Hon sov i tre dagar.
Kan du tänka dig det, du? Tre dagar i sträck i ett varmt träd med sin mamma, medan snön ligger utanför. Inne i en ravin i Toronto drömmer en liten tvättbjörn om att hoppa som en räv, och någonstans på andra sidan drömmer en rävunge om att se med händerna. Krama om dig själv under täcket. God natt.
