Det var en gång en trollkarl som hette Mästare Magius. Han var väldigt gammal och väldigt klok, han hade ett skägg som räckte honom till knäna, och han kom aldrig ihåg var han hade lagt sina saker.
Han hade sju trollstavar. En för att få blommor att slå ut. En för att få vatten att dansa. En för att tända ljus. En för att göra saker lätta. En för att kalla på vinden. En för att hitta vägen. Och en för att få fram stjärnorna när det var molnigt.
En morgon var allihop borta.
”Ditte!” ropade han. ”Mina stavar! Någon har tagit mina stavar!”
Ditte var hans lärling. Hon var tio år och hade bott hos Mästare Magius i två år för att lära sig trolla. Hittills hade hon mest lärt sig att leta efter saker.
Hon kom in från köksträdgården med jord på knäna. ”Var hade du dem sist?”
”I krukan! Vid dörren! Där de alltid står!”
Ditte tittade i krukan. Där fanns ett paraply och ett metspö och en kvast. Inga trollstavar.
”Hm”, sa hon.
De började leta.
Först gick de ut i köksträdgården. Det var där Ditte hade varit. Och där, mitt i tomatlandet, stod en tunn, mörk pinne i jorden, och en tomatplanta var fastbunden vid den med ett snöre.
”Min blomstav!” ropade Mästare Magius.
”Du band upp tomaterna i går”, sa Ditte. ”För att de välte. Du sa att du inte kunde hitta någon pinne.”
Mästare Magius kliade sig i skägget. ”Det kan nog stämma”, sa han.
Tomaterna var för övrigt de största Ditte någonsin hade sett. Och de blommade fortfarande, fast det var september.
Nummer två.
De gick in i köket. På spisen stod grytan med havregrynsgröt från i morse, och upp ur gröten stack ett skaft.
”Vattenstaven”, sa Ditte och drog upp den. Den droppade.
”Den låg så nära till hands”, sa Mästare Magius. ”Och gröten behövde röras.”
Ditte torkade av den. Gröten i grytan fortsatte att röra sig lite, i små vågor, alldeles av sig själv.
Nummer tre.
Den tredje hittade de i katten. Inte inuti katten, men under den. Den stora svarta katten Sammet låg i sin korg och sov ovanpå något långt och tunt. Hon hade lekt med det hela natten.
Ditte drog försiktigt fram den. Sammet öppnade ena ögat och var förnärmad.
”Ljusstaven”, sa Mästare Magius. ”Det förklarar varför korgen lyste i natt.”
Nummer fyra stod i fönstret och höll det öppet. Det var staven som gjorde saker lätta, och fönstret hade glidit upp så lätt att det hade fortsatt att glida, ända upp under taket.
”Det var så varmt i går kväll”, sa Mästare Magius.
Nummer fem satt i hans eget skägg. Ditte hittade den när hon skulle hjälpa honom att reda ut det, för det var fullt av gröt. Den satt djupt inne, intrasslad bland lockarna, där han hade stoppat den för att ha den nära till hands.
”Vindstaven”, sa hon och drog. ”Det var därför ditt skägg fladdrade inne i vardagsrummet.”
”Jag tyckte nog att det var konstigt”, sa Mästare Magius.
Nummer sex låg i en bok. Det var en tjock, gammal bok om drakar som låg på nattduksbordet, och staven som hittade vägen satt mellan sidan 211 och 212, där han hade kommit till.
”Ett bokmärke”, sa Ditte.
”Det är viktigt att kunna hitta vägen i en bok”, sa Mästare Magius. Han sa det väldigt värdigt. Men han var lite röd i ansiktet.
Nu saknades bara en. Stjärnstaven. Den viktigaste.
De letade i hela huset. Under sängen. I skåpen. I hönshuset, där hönsen var sura. På vinden, där det fanns spindlar. De letade tills det blev eftermiddag, och sedan tills det blev kväll. Mästare Magius blev tröttare och tröttare, och till slut satte han sig på bänken utanför dörren och lutade sig mot sin käpp.
”Den är borta”, sa han. ”Min stjärnstav. Och det är molnigt i kväll.”
Ditte satte sig bredvid honom. Hon tittade på honom. Hon tittade på hans händer. Hon tittade på käppen som han hade gått med hela dagen, upp och ner för trapporna, ut i hönshuset och upp på vinden.
Den var lång och tunn och mörk. Och högst upp, under hans hand, satt en liten silverstjärna.
”Mästare”, sa Ditte.
”Ja?”
”Du går med den.”
Mästare Magius tittade ner på sin hand. Han tittade länge.
”Jaså”, sa han.
Sedan lyfte han staven mot de grå molnen och rörde den långsamt från sida till sida. Molnen började glida isär, långsamt, som en filt som dras åt sidan. Och bakom dem kom stjärnorna fram. Först en. Sedan många.
De satt på bänken och tittade på dem. Sammet kom ut och satte sig i Dittes knä.
”I morgon”, sa Mästare Magius, ”snickrar vi en hylla. Med sju hål. Och jag sätter i dem varje kväll.”
”Det sa du förra året också”, sa Ditte.
”Gjorde jag?”
”Ja.”
”Då säger vi det igen”, sa Mästare Magius. Och så somnade han på bänken, med stjärnstaven i handen, och Ditte hämtade en filt och lade den över honom, och satt kvar en stund till under de klara stjärnorna.
Vet du var du lade dina saker i dag, du? Tandborsten. Nallen. Dina skor. Det gör ingenting om du inte kommer ihåg. Vi hittar dem i morgon. God natt.
