Det var en gång en liten älva som hette Fia. Hon bodde i en rosenhäck vid en gammal brunn, och hon kunde uppfylla en önskan om dagen. Bara en. Så hon var mycket försiktig med den.
En förmiddag satt en pojke vid brunnen och grät. Han hette Ludvig, och hans boll hade rullat ner i brunnen.
”Jag önskar …” började han.
”Vänta”, sa Fia och satte sig på brunnskanten. ”Har du provat utan önskan först?”
Ludvig snörvlade. ”Hur då?”
Fia tittade ner i brunnen. Där hängde en hink i ett rep. ”Om vi sänker hinken långsamt”, sa hon, ”och bollen flyter …”
De provade. Ludvig vevade. Hinken gick ner. Fia flög ner bredvid och ropade: ”Lite till vänster! Stopp!” Hinken vippade in under bollen, och sedan vevade Ludvig allt vad han orkade.
Upp kom hinken. I hinken låg bollen, genomblöt.
”Du sparade din önskan”, sa Ludvig.
”Vi sparade den”, sa Fia.
Ludvig sprang hem. Fia satt kvar på brunnskanten resten av dagen med önskan fortfarande i fickan, så att säga. Det pirrade.
På kvällen, när himlen blev mörk, tittade hon ner i brunnen igen. Vattnet var svart och stilla. Det fanns ingenting att se.
”Brunn”, sa Fia. ”Du har aldrig fått en önskan själv, eller hur?”
Brunnen sa ingenting. Det gör inte brunnar.
Fia blundade och önskade.
När hon öppnade ögonen låg det en måne i brunnen. En rund vit måne, nere på det svarta vattnet. Det var bara spegelbilden av den riktiga, men det hade aldrig hänt förut, för brunnen låg under rosenhäcken, dit månen aldrig nådde. Nu hade häcken böjt sig en liten aning åt sidan. Precis lagom.
Fia lade sig på kanten och tittade ner på den hela natten.
Finns det en brunn, eller en vattenpöl, eller ett glas vatten nära dig? Titta efter i morgon kväll. Om himlen är klar har den fått en egen måne. God natt.
