Det var en gång en liten sjöjungfru som bodde långt ute i havet, där vattnet är lika blått som blåklint och så djupt att inget ankartåg kan nå botten.
Hon var den yngsta av sex sjöjungfrusystrar. Deras pappa var havskungen, och de bodde hos honom och sin gamla farmor i ett slott av koraller med fönster av bärnsten och ett tak av musselskal som öppnade och stängde sig när strömmen gick över dem. Var och en av systrarna hade sin egen lilla trädgård på havets botten. Den lilla sjöjungfruns trädgård var rund som solen, och där växte bara röda blommor.
Hon var tystlåten och eftertänksam. Mest av allt tyckte hon om att höra farmor berätta om världen ovanför vattnet: om skepp och städer, om skogar där fiskarna sjöng i grenarna och om blommor som doftade. Det gjorde inte blommorna på havets botten.
”När ni fyller femton”, sa farmor, ”får ni simma upp och titta.”
Den ena systern efter den andra fyllde femton och kom tillbaka och berättade. Om månsken över staden. Om isberg. Om barn som badade i en å. Den lilla sjöjungfrun var yngst, så hon fick vänta längst.
Äntligen fyllde hon femton.
Hon steg upp genom vattnet, lätt som en bubbla, och lyfte huvudet över vågorna en kväll när hela himlen var röd och guld. Rakt framför henne låg ett stort skepp. Det var musik och lyktor ombord, och på däcket stod en ung prins med svarta ögon och firade sin födelsedag.
Hon kunde inte sluta titta på honom.
På natten kom det en storm. Vågorna blev höga som berg, och skeppet krängde så mycket att prinsen gled över relingen och ner i det svarta vattnet. Den lilla sjöjungfrun dök efter honom. Hon höll hans huvud ovanför vattnet hela natten och bar honom in mot land, och på morgonen lade hon honom i den mjuka sanden framför en vit kyrka. Sedan gömde hon sig bakom en sten.
En ung flicka kom ut från kyrkan och hittade prinsen. Han slog upp ögonen och log mot flickan. Han såg aldrig den lilla sjöjungfrun. Han trodde att det var flickan som hade räddat honom.
Många gånger efter den natten simmade den lilla sjöjungfrun in till prinsens slott. Hon låg i skuggan av den stora marmortrappan och såg honom segla i sin båt, och hon längtade efter att gå på land bredvid honom.
”Kan havsfolk få ben?” frågade hon farmor.
”Bara havshäxan klarar sådant”, sa farmor. ”Och det kostar alltid något.”
Så simmade den lilla sjöjungfrun dit där ingen ville simma. Bakom de brusande strömvirvlarna, i en skog av gråbruna sjöväxter som grep efter allt som kom förbi, bodde havshäxan. Hon satt i ett hus byggt av drivved och svarta stenar och lät en padda äta ur hennes hand.
”Jag vet nog vad du vill”, sa häxan. ”Du vill ha ben. Det kan du få. Men det kostar din röst. Den vackraste rösten på havets botten.”
Den lilla sjöjungfrun nickade.
Häxan gav henne en liten flaska med en dryck som lyste som stjärnstoft, och den lilla sjöjungfruns röst försvann ner i ett musselskal som häxan stängde med en smäll.
”Lyssna noga nu”, sa häxan. ”Om du någonsin vill hem igen, så kom ner till stranden vid fullmåne och kasta musslan i havet. Då får du tillbaka din röst och din stjärt.”
I gryningen, på trappan framför prinsens slott, drack den lilla sjöjungfrun drycken. Det sved och kittlade och stack, och när hon tittade ner hade hon två små vita ben.
Prinsen hittade henne där. Han tog med henne upp på slottet och gav henne klänningar av siden. Hon kunde inte prata, men hon kunde dansa, och hon dansade så vackert att alla på slottet höll andan. Prinsen kallade henne sitt lilla hittebarn och tog med henne överallt. De red i skogarna och klättrade i bergen och seglade ut på havet, där hon kunde se sitt eget hem långt där nere under kölen.
Men prinsen pratade ofta om flickan från kyrkan. Det var henne han ville gifta sig med, sa han. Hon hade hjälpt honom upp ur havet. Och den lilla sjöjungfrun kunde inte berätta för honom att det var hon själv.
En dag kom flickan från kyrkan till slottet. Hon var vänlig och vacker, och prinsen var så glad att han strålade. Det blev bröllop, på ett stort skepp med lyktor och musik, och den lilla sjöjungfrun dansade på festen.
Men på natten, när alla sov, stod hon vid relingen och tittade ner i vattnet. Hon tänkte på sina systrar. Hon tänkte på sin röda trädgård och på farmors berättelser. Hon tänkte på hur det kändes att simma, lätt som en bubbla, i stället för att gå på hårda, tunga ben.
Och hon upptäckte något. Hon hade inte bara längtat efter prinsen. Hon hade längtat efter att se världen. Och nu hade hon sett den. Skogarna och bergen och blommorna som doftade. Nu längtade hon hem.
När det nästa gång blev fullmåne gick hon ner till stranden. Prinsen och hans brud följde med henne, för de hade förstått att hon skulle resa. Hon gav dem var sin kram. Sedan kastade hon musslan ut i vågorna.
Genast kände hon det. Benen smälte ihop till en blank fiskstjärt, och hennes röst kom tillbaka. Hon vinkade och sjöng farväl, och prinsen hörde henne sjunga för första gången. Den vackraste röst han någonsin hade hört.
”Var det du?” ropade han. ”Var det du som bar mig i land?”
Den lilla sjöjungfrun log och dök ner i det silverblanka vattnet.
I Köpenhamn, på en sten vid Langelinie, sitter hon fortfarande i brons och tittar ut över vattnet, så som skulptören gjorde henne för över hundra år sedan.
Långt ute i havet, i den röda trädgården som är rund som solen, sitter den lilla sjöjungfrun i natt, du, och berättar för sina systrar om skogar och berg och blommor som doftar, medan fiskarna simmar in och ut genom slottets bärnstensfönster för att lyssna. God natt.
